gott att leva

Idag är det helt ok. Sol, dotter T har bakat rulltårta med björnbärssylten från förra året. Kaffe i trädgården, och saft till barna. Bäcken rinner sakta och huvudet är helt i vila
http://www.youtube.com/watch?v=P2nqQ80DeZo&feature=channel_page

Healing - ett felskär i tillvaron

Idag är det som alla andra dagar. Vaknar, väcker barn, kaffe och så skall ungarna till skolan.

För några dagar sedan var det vackert väder, sol och värme.
Idag snöar det.
Inget konstig med det, lite trist bara. Jag hämtar tidningen och med i bagaget kommer en reklamlapp om en kommande tillställning här i naboskapet. Det skall visst handla om eko-mat, massage och healing.

Ekologiskt käk och massage är helt ok men för en stillsam tvivlare är det sistnämnda en helt obegriplig "sak".
Det är så märkligt att vi i vår upplysta tid och möjlighet till inlärning, fortfarande kan vilseledas av allehanda ockulta fenomen, av andar och demoner.

I tidskriften Folkvett nr 2 2006 skriver Lennart Sjöberg (professor i psykologi vid handelshögskolan i Stockholm) i en artikel om nyandlighetens psykologiska rötter och om dess bakomliggande orsaker och om skillnaden mellan kognitiva eller affektiva faktorer.

Det vill säga - om jag fatta det rätt - så spelar det ingen roll hur många gånger man säger att änglar eller spöken inte finns på riktigt. Vill man tro på tomten så gör man det och vill man se sitt inre medium så gör man det också.

Även högt utbildade ...personer kan ha de märkligaste vanföreställningar. Det handlar inte om kognitiva feltänk, utan om önsketänkade och om emotionella faktorer. Önsketänkandet leder till starka positiva samband mellan faktorer som egentligen, i en rationell värld, skulle vara oberoende eller negativt relaterade...De affektiva processerna styr och de kognitiva används för att berättiga de åsikter och beslut som fattas på helt andra grunder än de rationella. (Sjöberg 2006)

Det är på ett sätt sorgligt att folk lägger ner så mycket energi på luftslott. Spela fiol istället, eller dragspel. Det är den bästa medicinen och ger inga följdverkningar.

Men det finns även de som tjänar pengar på andras sökande efter mening. Jag tycker det framträder inte helt mjuka personligheter bakom alla dessa tjusiga annonser och hemsidor i beskäftet kring nyandligheten.
Undrar vad Voltaire skulle sagt om dagens ockultism.

Kanske nåt i stil med: har ni inte kommit loss från det där än.

Groupa på Café Mir i Oslo

Bland allt elände med finanskrisen och finansgrisar (som det senaste att cheferna på Saab tar ut miljoner i bonusar allt medan skeppet sjunker... Men det är väl så råttorna beter sig) så är det skönt att tänka på goda stunder. Här är en med kamraterna i groupa och den otroligt sköna publik vi hade på vår konsert på café mir i oslo. Roligt var det också i det att Cafét ligger ett stenkast från den gata jag bodde på i stan under den tid jag studerade.

Dalahyl!

Sitter efter avslutat och välförättat värv och lugnar ner spelnerverna tillsammans med M och D i studion. Så kommer det fram lite av varje till underhållning innan bingen kallar. Det letas och presenteras det ena efter den andra ur gömmorna.
Det var ett tag sedan jag lyssnade på plattan Dalahyl.
Bra musik och så skönt att det finns sådana människor som kan skapa dessa välljud.
Spelmännen heter Anders Nygårds och Magnus Stinnerbom. Otroligt snyggt och levande spel.
Himlen kan vänta.

Ny Gigaplatta på G

Äntligen!!
I morgon skall vi börja med skivinspelningen som vi väntat på så länge.
1977 spelades "Lika många fötter som i taket" in med Leif och Inger Stinnerbom plus undertecknad.

Nu - några år senare - kommer uppföljaren. Och med på resan är nu kidsen.

Helt underbart skall det bli.
Det kommer att töa runt Outhouse av musikalisk värmestrålning.

Krokidilen RIP

Här är den!
Den olyckliga fiol som gick under namnet "krokodilen"
Byggd en gång i Tyskland eller nåt och senare på 70-talet eller tidigt 80-tal ombyggd till viola d'amore av Per Hardestam.

Den råkade ut för många missöden.
Några av dessa händelser:

1. Ett mickstativ ramlar in på scenen på grund av förbipasserande dansare och micken landar rakt på nedre delen av locket. En liten bit av locket lossnar.
2. En man råkar snubbla på micksladdarna och fiolen ramlar i golvet - greppbrädan lossnar.
3. En man råkar snubbla på scenen - på väg ut med en stege, fastnar med foten i den halvöppna fiollådan, lådlocket far upp och hans fot landar rakt på fiolens lock som spricker som ett äggskal.
Nytt lock tillverkas av Anders Norudde.
4. Ett snabbt förbiåkande godståg drar på grund av luftdraget med sig lådan --- sen är det kört för tid och evighet.

Tema med variation

Jag är ute och tar en promenad och så händer det!
Jag faller, först ser det inte så illa ut. Men väl hemma märker jag att värken i handleden inte vill släppa.
Höger hand, stråkhanden.
Senare hos läkaren konstateras ett benbrott som kräver behandling och vila.
– Du måste vila minst ett halvt år innan du kan börja träna upp dig till att spela, säger läkaren.
Men efter 3 månader får jag ett grönt kuvert från Försäkringskassan som meddelar att jag genast måste ställa mig till arbetsmarknadens förfogande. Annars mister jag allt, sjukpenning, a-kassa, förståndet – allt.
Och senare hos Arbetsförmedlingen får jag ett tips på ett jobb som jag med min skada kan hantera. Ett receptionsjobb i Alvesta.
– Men jag bor ju för fan i Skåne! Och sedan är det så, att det jag kan är att spela fiol.
– Det har inget med saken att göra, får jag till svar.
Men detta är inte sant. Historien alltså. Jag har inte ramlat och brutit sönder något, ännu.
Hörde på radion om en snickare som fått en ny höftled. Han skulle behöva vila minst 6 månader. Men med de nya reglerna får han vackert släpa sig till något nytt jobb varhelst det finns något efter bara 3 månaders konvalescens.
Cynism eller vansinne?
Inget annat än politik, kära medborgare.
Precis samma som nu vill skrota det kulturella välfärdssystem som byggts upp under lång tid och som när man berättar om det för utländska kollegor man alltid får lätt avundsumma blickar.
– Tänk vad bra ni har det där, att man värderar kulturen så väl i ert nordliga land.
Den tiden kan snart vara förbi. Den nya kulturutredningen väntas komma med släggor att slå samman, eller sönder om man så vill, det som under långliga tider byggts upp till gagn för kulturarbetare och dess publik.
Man kan undra varför.
Finns det någonstans här en grundsyn där man betraktar kultur och utövare av denna verksamhet på samma sätt som korvskinn. Så länge det finns efterfrågan på skinnen finns det ett berättigande.
Det händer omkring oss hela tiden, små ras här och var som tillsammans bildar ett illavarslande moras av ett samhällsbygge i förändring. Ett samhälle som inte bygger på ord som samhörighet, solidaritet, oegennytta.


”I fiktionen bor ju fantasin och i fantasin föds empatin.... Bra litteratur föds ur brist, för konst är längtan och det är längtan som leder oss vidare”, skriver författaren Lotta Lundberg i Sydsvenska Dagbladet måndagen den 26 januari.

Kan det sägas bättre?
Kanske inte, men här kommer några andra versioner på samma tema. Några rader som många gånger skänkt mig tröst när ignoransens hydra härjar.

”Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor.
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.


En till:

Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal

Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel ä r ej minen, hur god och blid och mild.
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
- men bakom står Hin onde och hostar så smått.

Gustaf Fröding. Ur: Nya Dikter.

Lägg ner

Ibland undrar man.
Som det här med ödmjukheten en annan känner för hantverket musik.
Det är på ett sätt självklart. Tänker med tacksamhet på mina lärare jag haft genom åren som lotsat mig fram till de insikter jag förhoppningsvis har idag. Musik är inte lätt, inte lätt att lära sig och utöva. Men det är det som är utmaningen.
Min gamle fiollärare Sigvard Stenberg, på kommunala musikskolan i Karlstad, var en bra lärare. Tack vare hans kunskaper och pedagogiska gärning kan jag idag leva på att spela och lära ut musik till andra.
Det är inget konstigt med det i och för sig. Men när man läser om vad som händer i Helsingborg och deras kulturskola blir jag både arg och ledsen. Gå in på http://www.musikskolansframtid.se/
På sikt kan detta få allvarliga konsekvenser. När ett tänkande som passar in i företagsvärlden (eller gör den det?) flyttar in i andra sektorer blir det inte med automatik bättre.

vofför spelar dom på det viset?

Första gången jag hörde Gössa Anders på platta, det var någon gång i början av 70 - talet, föll mina öron samman av besvikelse.
Jag hade en stor passion och det var Orsalåtar. Det var låtar som hade skimret och ljudet jag inte fann (då) i Värmlandsmusiken. Jag och kompisen U gnetade på med låtarna och hemma vid min lilla grå resegrammofon lyssnade jag storögt på Bockfot med Pers Hans och Björn Ståbi.
Så var det någon som sa: "Dom har givit ut Gössa Anders på platta"! - (d v s LP, jag är 1500 år gammal).

Så illa det lät, och falskt. Strävt och oskönt. Inte alls så där snyggt som jag hade önskat att det skulle vara.
För jag visste vad som var rätt och fel, tonåring som jag var.
Nu sitter jag själv där, med studenter lite äldre än 16 men dock unga.
"Du skall lyssna på Gössa Anders, Hjort Anders, Bengt Bixo. Och sedan har vi Torleiv Björgum, Hauk Buen och alla dom andra. Inte minst Nils Agenmark"
Ibland tar det stopp, särskilt med Agenmark.
"För mycket, för mycket av allt"
Så går tiden. Efter några år - detta har hänt vid flera tillfällen - kommer kommentaren: "Du, jag lyssnade på Agenmark idag. Helt otroligt, så bra han spelar."

Det som ger lite motstånd i början vinner väl i längden.
Fortfarande får jag välbehagsrysningar av "de gamle".

Skriver och studerar Stravinsky

Vältrar mig runt i Våroffer av Stravisky. Har haft partituret länge, minst 25 år. Blir alltid lika nervös när jag närmar mig notsidorna. Mest för att jag ser mina egna brister och hur oändligt långt det är till besluten.
Håller på med en grej för orkester och viola. Kan nog bli rätt ok.
Men vem vill spela eländet månntro?
Spelade upp lite på datorn för en av ungarna

- Pappa, vad kallas sån musik?
- Tja, konsertmusik eller --- vad menar du?
- Det låter så konstigt. Du är ju knäpp, men det är ok.


......

skeptisk

För många år sedan, när jag var student i Oslo, satt jag och hade ännu ett intressant snack med J.
-Vet du, sa han, vad som är det största hotet mot mänskligheten?
- Tja, sa jag, det finns väl ett och annat att hämta där.
Han böjde sig nöjt fram mot mig och sa högtidligt:
- Det största hotet är hjärnpesten, dumheten. Det är det största hotet. Då är alla religionsmotsättningar, miljöhot med mera inräknade.

Tänker på det ibland när jag läser om människans fåfänga försök att skapa sig en plats i universum. Senast var det när jag satt i väntrummet till kiropraktorn och bläddrade i en tidning om hälsa.
Store tid, vad får folk allt ifrån. Helande örter och mystiska metoder från antiken skall ge oss allt det vi saknar.
För mig är en sten en sten och inte en väg till hälsa eller något som kan ge mig en spådom om min framtid.
Jag säger hellre att "leve vetenskapen".
Tron kan inte försätta berg, mera försätta människor i den tron.
Dynamit funkar bättre om det är det man vill.

En dag som alla andra

Grå decembereftermiddag. Hämta barn, förbereda middagen och lägga leriga overaller i tvättmaskinen.
Idag skall jag försöka laga moussaka eftersom auberginerna i kylen var på väg att flytta.
På vägen hem lyssnar jag på Nordan, en platta jag var med och spelade in för - herregud – 15 år sedan. Tänker på när jag lyssnar att Lena Willemark bara ÄR bäst.
Så glider tankarna vidare, allt medan ungarna stökar i bilen som brukligt är. Ser framför mig synen av grånade män, deras allvarsamma nackar klädda i begravningskläder.
Kyrkan är stor, vit och ute lyser en svag sol. Längst fram en kista och mitt sinne är tungt. Det är spelmannen Oskar A’s begravning. Hösten Mangskog 1986, jag är osäker på när på året det var.

Tillbaka i bilen, ena dottern läser högt ur en mangabok och jag försöker lyssna på S’t Göran och draken.
Snart hemma och jag skall snart skära lök och fixa till en förhoppningsvis ätbar middag. Den som inte gillar moussaka får käka hällbröd istället. Gott och enkelt.
Filmjölk, hjorthornsalt, salt, socker, smör och mjöl, det är det hela.
Så steker man den utkavlade degen i torrt och inte för varmt stekjärn.

Rena latinet

Så här kan det också se ut.
Det är en bit av en låt för flöjt, oboe och cello. Sunt aliquid manes, letum non omnia finit heter den.

Passar både till sillen och pannkakan.

Mina favoriter

Det gällde en fråga kring min ”lista” över världsmusiken.
När jag nu lagt den på hyllan med annat glömt och bortkastat, finns det något jag skulle kunna säga om vad jag gillar att lyssna på.

Uppmaningen från Claes var en stilla undran om min favoritmusik just nu.
I dagsläget är det lite magert med den saken. Vår ”Hifi-anläggning” är i nedan sedan en tid tillbaka. Och den enda stund på dagen jag i lugn och ro kan lyssna på musik är på väg till eller från Malmö. Men den bilstereon jag har börjar krångla och vill inte spela vissa plattor. Jag hade lust att lyssna på lite Menuhin och hans Mozartspel. Inget hände mer än att jag fick felmeddelanden på stereons bistra display. Det som funkar är min 78 – varvs vevgrammofon. Och där lägger jag på allt möjligt, Heifez, danska schlagers och gud vet allt som finns i lådan.
För mig är det inte färskheten på musiken som styr mitt lyssnande. Jag går gärna tillbaka och lyssnar på gamla plattor om och om igen.

Några favoriter:
Farkadden med Torleiv H. Björgum, en av favoriterna är låten Uppstaden,
En CD med Ligetis konserter, cello – violin och pianokonserterna.
Beethovens samlade stråkkvartetter.
Olika verk av Lutoslavski
Beethovens pianosonater spelade av A Brendel.
I Österled, platta med Sven Ahlbäck, Mickael Marin och Susanne Rosenberg
En platta med blandade verk av Xenakis
En annan med kammarverk av Charles Ives
Harmonia Artificiosa av H I F von Biber


Annars så går jag mycket in på Myspace och lyssnar på vad folk har för sig.
Några favoriter:
WargBuen
Bruce Molsky
Anne Hytta
Annbjörg Lien
OAS – Outhouse Allstars
Vallkyrien Allstars
Delta Head
Zapp string quartet
Ingvar Ringestad

Och så vidare

Uppdaterad världsmusiklista

Hej där igen

Nu har jag överlagt med mig själv länge och väl.
Och kommit fram till följande.
Jag lägger ner min lista över världsmusiken.
Eftersom det är en tydlig antilista är det enda raka att lägg ner den.
Mer ärligt så.
Så här kommer mina ickelista över världsmusiken dagens dato:
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.




Vad skall man då göra?
Tänk själv, lyssna med öppna öron.
Låt inte andra leda ditt lyssnande utan se dig som en helt fri individ, fri att upptäcka allt från Brötzman till Haydn, från Lejsme Per till musik från Mali.
Till det behövs inga listor och inga musiklapplisor heller.

Och de nominerade är

Här är nomineringarna till de mest prestigefyllda kategorierna.


Så står det på SVT's hemsida.

Om de grammisnominerade.

Fanns folkmusik/visa med där bland de prästichefyllda?

Var det någon som trodde att folkmusiken hade status så bet den i sten. Eller högg sig i näsan eller vad man nu skall säga.

- Varsågoda, välkomna hit. Får jag se, ert inbjudningskort här, just det - folkvisa. Ni skall sitta där borta. Under trappan, vid dörren mot källaren. Lite dragit kanske, men med en kofta på så blir det ganska mysigt. Ni är väl vana vid buskspel och myggor, ha ha ha. Tänd inte ljusen på bordet bara, det kan vid luftdraget bli så att pappersduken tar fyr.
...
-Jo, dom andra har tygdukar.
...
-Inte konstigt alls. Maten hämtar ni själva i den andra avdelningen.
...
-Vad menar du? Inbjudna till samma fest, ja ja. Men man kan ju inte behandla alla lika, hur skulle det se ut. Så lite som ni säljer med era felor och hambotjo.

Och jag som någonstans trodde att vi levde på 2000-talet.

Skepp som mötas

Vissa korta ögonblick är det som om det synbarligen slumpmässigt händelselösa kan lyfta det vardagliga kringströvandets möda.
Jag skall köra bil in till stan och åker mot den lilla korsningen. Precis innan jag stannar för att se om kusten är klar kommer en gul postbil från vänster samtidigt som en dito sak kommer från höger. De möts i ett försvinnande kort ögonblick framför mig i den stund jag stannar bilen. I radions ljumma brummande från SMHI får jag veta att det blir regn i morgon.

En krönika till ur Värmlands spelmansförbunds tidning.

Låt mig säga det först en gång för alla. Jag har inte uppfunnit något. Mina låtar och andra mer notskrivna kompositioner är enbart en återklang av vad jag hört och som jag sedan smält ner till något som andra i sin tur kan återanvända.
Jag går förbi anslagstavlan i vår lilla affär i byn och läser bland bortsprungna katter och annat som hör till den öppna kanalen, ett papper med lila och röd skrift. ”Medium - seanser – privata sittningar – husrensningar”.
Och sedan ett mobilnummer i tunna remsor varav flera har rivits av. Står där med mina mjölkpaket och jäst och funderar på hur det går till. Att med ett medium rensa ett hus. Det skulle behövas hemma, med fyra barn i yngre ålder och allt vad det för med sig. Men inget medium i världen skulle kunna ställa till allt det jag och familjen behöver via ockulta sökningar i det fördolda.
Här måste jag nog göra en och annan av er besviken. Jag tror inte på tomtar, alver eller annat oknytt. Jag läser gärna Voltaire och prenumererar på tidskriften ”Folkvett” som är ett organ för vetenskap och folkbildning. Där kan man få sig till livs allehanda saker som ligger inom det skeptiska fältet. Currylinjer, renande andar och andra paranormala fenomen särskådas, pseudovetenskap presenteras. Det är inte mycket som slipper igenom det granskande ögat. Och därför är det på sin plats, att i den andan säga, att jag, med största sannolikhet, är rätt person att mota mytbildningar kring min egen person åt sidan. I programmet till årets upplaga av Folkmusikfestivalen i Linköping finns en presentation av mig som musiker. Det mesta av det som står där stämmer utom två saker. Jag är inte uppfinnare av bordunfiolen och jag är inte folkmusikforskare. Äras den som äras bör. Och allt hänger samman i en lång kedja. Hade inte Jan Johansson gjort sin ”Jazz på Svenska” hade kanske inte Anders Rosén gått över från jazzen till folkmusiken.
Och då hade kanske Anders inte gjort skivan ”Forsens låt” vilken förde med sig att Leif Stinnerbom och sedan jag några år senare skaffade oss fioler med resonanssträngar. Leif fick sin fiol byggd av Kåre Leonard Knudsen, samma byggare som till Anders fiol på ”Forsens låt”,. Min första d’amore var min gamla viola som Per Hardestam byggde om till en femsträngad sak med fem resonassträngar. Den gick sedan ett bister öde till mötes det en konfrontation med ett framrusande godståg har att bjuda en tunn fiollåda på drygt 7 kilo. Till det behövs ingen större vetenskap för att räkna ut det givna resultatet. D’amoren eller bordunfiolen jag spelar på nu är byggd av Anders Norudde. Men heder till den som äras bör, skål Anders Rosén. Och vad min forskning angår finns inte mycket att säga om man med det menar sådant som finns i det skrivna ordet. Mer om det en annan gång och jag säger som i Taube’s ”Möte i monsunen”

-Men nu säger jag adjö för din styrman går från bord.
-Ja, men Fritiof, elefanten, vem fick den?
-När vi träffas nästa gång skall jag besvara dina ord,
vi ska segla nu och sätta kurs igen!

Jaja

Satt och snackade med en av musikerna i Malmö kammarorkester.
Det han berättade för mig fick mig att rysa. Och inte av behag utan det kröp av olustkänslor inom mig.
Han berättade att han i sitt yrkesliv som musiklärare slitit och kämpat som man nu gör för att bygga upp något fint för de kommande generationer av musiker som skall ta över det som är vårt kära hantverk.
Och in från ovan kommer en ny chef, en svadande sval människa som pratat om "kunder" och "målgrupper" och om pabblick reläjschons. Och alla lärarna på den skola han arbetar har fått sparken, för att de sedan skall söka sin tjänst igen. Om de nu får sitt jobb tillbaka!
Det beror på "kunderna". Varför stå i ett övningsrum och slita näven av sig för att kunna spela Schostakovich eller Lejsme Per.
Varför lära sig något överhuvud. Låt oss alla gå in i dimman, livnära oss på sega råttor, marsh mallows och stirra oss blodiga på dokusopor.
Sedan kan Björklund komma in en dag i veckan och dela ut veckans dumstrut till den som inte vet att uppföra sig.

Peter spelar in

Peter Bjuhr spelar in. Det är meningen att så småningom blir det en CD med musiken från delar av kvällens konsert. Stefan Klaverdal och Peter har sedan i fredags suttit och spelat in musiken. Det dröjer not ett bra tag innan plattan kommer ut. Många andra låtar skall spelas in. Så det blir nog inte före 2010 eller nåt sånt till plattsläpp. Men varför skall man ha bråttom.