Review on "Pastern" in fRoots - magazine

Got this amazing review in the latest issue of fRoots magazine, (http://www.frootsmag.com/)

MATS EDÉN

Pastern Gammalthea SEWJN 17

Mats Edén is, and has been since the 1970s, an absolutely key figure in the energy and evolution of Sweden’s folk music. The core and main composer of Groupa, collaborator with many other leading musicians, and to be found at the heart of the most intense buskspel clusters of musicians at spel- mansstämmor, the new music flows out of him as he deeply explores, masters and revels in the stretched relationship between rhyth- mic pulse and melody in Swedish and Norwe- gian dance music.

On Pastern he rounds up 26 tunes from throughout his life, about half of them his own, the rest traditional, some learnt from 1910-20 recordings. He plays them on solo fid- dle, viola d’amore, viola, hardanger fiddle or one-row melodeon, occasionally tracking his own duet part, and, if you let the CD run on after the last track, a burst of mad diddling.

Simple, it might seem, but there’s so much going on within the music rhythmically and in double-stopping. There’s a rich seam here for any fiddler, and any classically-edu- cated violinist who reckons they know it all should hear the stuff on this CD, listened to perhaps back-to-back with Bach’s and Bartók’s solo violin pieces.

www.matseden.se

Andrew Cronshaw

Selmas skrädmjölsdrömmar och Västanå Teater

Familjen begav sig nyligen till Sunne för att se Västanå Teater's uppsättning av Nils Holgersson och passade på tillfället att besöka Mårbacka, bland annat för att barnen skulle få en liten uppfattning om vem som skrivit berättelsen och var hon bodde. När vi kom fram var det äppelfest på Mårbacka, med artbestämning, försäljning och tillverkning av must och annat som hör skördetiden till. Jag fastnade framför en av de upplagda äppelsorterna och försvann in i barndomens äppelätande. Där, på en liten papptallrik, låg fyra äpplen och en lapp med texten Astrakan, Stor Klar, hållbarhet – kort, användning – kan lätt spricka. I vår trädgård i Karlstad, där jag bodde under uppväxtiden, växte ett astrakanträd. Somliga kan ha svårt för den lite vattniga konsistensen som klar astrakan erbjuder. För mig var det alltid en lycksalighet att såsom man äter ett fullmoget päron slicka i sig äpplets saftiga fruktkött. Nu handlar det inte bara om ett äpple, utan även det filosofen Spinoza skulle kalla en substans, som är i sig själv och bärare av mer än en egenskap, mer än att vara ett av många äpplen i en skål. När jag föreställer mig t ex äpplet, gäller det tänkandets attribut och när jag erfar äpplet med mina sinnen, rör det sig om utsträckningens attribut. Dessa båda attribut är således att föreställa sig som två sidor av samma mynt, det ena existerar inte oberoende av det andra utan de kompletterar varandra. 1. Jag tänker mig äpplet - jag erfar tänkandets attribut. 2. Jag ser, tar i eller biter i äpplet – jag erfar utsträckningens attribut. (Kjell MacDowall. Komvux Gotlands distanskurs i filosofi.) Det finns många verktyg för att ge förklaringar till det som omger oss. Ett är atomistens synsätt som anser att helheten är summan av delarna medan holisten säger att helheten är mer än summan av delarna. Så här förklarar MacDowall det som är holistens utgångspunkt: Föreställ er två notpapper som båda innehåller exakt lika många tecken. Det ena är sammanställt av mig, det andra rymmer Für Elise av Beethoven. För att informationen ska bli fullständig lägger jag till bekännelsen att jag inte behärskar notskrift. Dessa kompositioner består av lika många delar, men den ena är betydligt mer njutbar än den andra. Här behöver vi införa begreppen kvantitet och kvalitet. Båda notpapperen innehåller samma kvantitet, nottecknen, men musikstyckena är kvalitativt olika. Skillnaden beror på hur de olika tecknen är organiserade i förhållande till varandra. Helheten är sålunda betraktad mer än summan av delarna. Bland allt det som erbjuds i museibutiken på Mårbacka finns receptet till ”skrädmjölsdrömmar”.Jag funderade efteråt i lyckoruset efter teaterföreställningen med Nils Holgersson. Det var så vackert på alla plan. Det underbara att få var en del av en teaterpublik som nästan efter varje scen applåderar, visslar och i avtacket inte vill att det skall ta slut. I alla de händelser som skådespelet frikostigt gav oss öppnades många drömrum. Känslodraperiet står vidöppet, man blir svag men i samma stund lycklig, medveten om allas vår skörhet. Hur väl vi behöver drömma, till helheten. Som kanske är större än delarna, både vad gäller astrakaner och Selmas kakor. Oskar Andersson, vår ciceron i den Mangskogska musiken, höll på i många år med att färdigställa en damm som från början var en tunn rännil genom ett stenröse. Till slut låg där en vacker liten tjärn, med näckrosor och allt. Till skivomslaget till min solo – CD Läckerbiten skrev jag en vers som slutar: Hur lång tid tar det bli färdig med sin dröm? För Oskar Andersson tog det 20 år, så var dammen färdig. För mig – att hitta knastret från Lejsme Pers stråke. Tack Selma för dina drömmar och Västanå Teater för att vi får vara med på er resa.

Krönika till Värmland spelmanförbunds tidning maj 2013

Det är lustigt hur en första lyssning av en musikers prestation helt kan förlora sin tjusning vid närmare studier kring denne persons förehavanden. Jag sitter och bläddrar bland pianister på youtube och hittar en inspelning med Ellen Ney (1882-1968), en av de stora pianisterna i den gamla skolan. Jag lyssnar på och njuter av hennes version av Mozarts ”Turkisk marsch” och läser att hon var elev till Liszt i andra led. En av hennes lärare var Emil von Sauer från Wien, en av Liszt's elever. Bara en sådan sak föder min nyfikenhet att få veta mer. Så ser jag att det i kommentarsfältet finns en del borttagna kommentarer men som går att klicka på för att läsa vad som varit så stötande. Och här någonstans börjar jag fundera på vad jag skall tro. Jag letar vidare och får bekräftat på flera håll att det stämmer det som de borttagna kommentarerna vill belysa. Visst får man hylla en stor musiker men inte helt undanhålla det faktum att exempelvis Ellen Ney var medlem i Nazistpartiet. Pianisten Stephen Houg skriver i The Telegraph en artikel om henne: ”According to the pianist Edward Kilenyi, who was a captain in the US Army at the time, she would read extracts of Hitler's writings and soldiers' letters from the concert stage; and in Salzburg, where she taught during the war, she used to honour Beethoven's bust with a Nazi salute. After the war she was banned from performing in Bonn, and a request in 1952 for this ban to be lifted was refused.” Houg lyfter sedan fram Dame Myra Hess (1890-1965) som ett exempel på en motsats till Ney. Hess som var samtida med Ney (det finns en del filmklipp på youtube med både Ney och Hess) stannade kvar i ett sönderbombat London för att med sin musik ge styrka till folket under det pågående kriget. Det är inget man hör i deras tolkningar vad de har för politiska åsikter. Men man kan bara se på vad som händer i vår egen tid och undra i vems tjänst vi skall ge vår musik. Det finns alltför många exempel på hur censur och politiskt förtryck krossat många musikers möjligheter. Ett i högen är de futuristiska tonsättare och pianister som under de första åren efter den ryska revolutionen verkade i Sovjet men som efter Stalins maktövertagande tystnades, deporterades eller tvingades fly. En av dessa var kompositören och pianisten Vsevolod Zaderatsky (1891-1953) vars musik inte passade in i systemet och blev därför under en period deporterad. En annan musiker som helt motstod Stalins påtryckningar men som via sitt briljanta spel lyckades undkomma ett värre öde var Maria Yudina (1899 – 1970). Hon var enligt uppgifter den pianist “who moved Stalin”. För den som vill veta mer om denna märkliga historia kan läsa följande artikel: http://www.crossroadsculturalcenter.org/events/2011/9/17/maria-yudina-the-pianist-who-moved-stalin.html

From Sweden productions

I am is proud to present my new management;
From Sweden Productions.

For bookings and information please contact
sofie@fromswedenproductions.com.

Film på Musikhögskolans hemsida

http://www.mhm.lu.se/utbildning/laerarutbildning-i-musik-ie-instrumental-ensemble-/folkmusik

Potatis och polkor

En god vän till familjen har startat ett konstnärligt projekt.
Vännen letar upp och dokumenterar alla möjliga och okända potatissorter man kan tänka sig.

Långa, smala, blå och ovala, många ovanliga och vissa som riskerar
att försvinna.
Men tack vare intresserade människor runt om i världen med stort
intresse i dessa knölar finns det nu ett hopp för Mehlige
Mühlviertler, Solanum Ajunhuirii, Rosa Tannenzapfen och alla de
andra att leva vidare.
För många år sedan var jag och hälsade på spelmannen Oskar
Andersson i Mangskog och passade på att bo där en vecka.
Leif och Inger Stinnerbom och jag var där ofta men ofta över dagen
för inspelning av låtar med mera så jag kom överens med Oskar att
boka in en vecka.
Småprat, fiolspel och kaffedrickande och promenader stod på
programmet.
Oskar var alltid tidigt uppe även om vi suttit länge på kvällarna
och spelat tillsammans. Långt före mig hade hans dag startat.
När jag och min vän som var med mig hade lyckats baxa oss uppför
backen till huset var han alltid i full gång med något.
En morgon, eller rättare sagt förmiddag, stod han ute på sin
potatisåker och vände vant på jorden.
Solen sken varmt och det var en vacker bild med den gamle mannen,
hans potatishacka och lugna rörelse med redskapet.

Han stannade upp då vi kom, lutande sig mot hackan log och undrade
om vi sovit gott.
Han berättade sedan att han brukade samla på olika sorters potatis
från grannar och bekanta runt om Mangskog och i Värmland.
Han hade full koll på namn, platser och smakvarianter. Sedan gick
vi in och drack kaffe och spelade en och annan låt.
Oskars potatisåker ligger sedan länge i träda, sånt är livet. Bra
är det i alla fall att låtarna lever vidare, små, knöliga och
smakfulla som de potatisar han hade i sin åker.

gott att leva

Idag är det helt ok. Sol, dotter T har bakat rulltårta med björnbärssylten från förra året. Kaffe i trädgården, och saft till barna. Bäcken rinner sakta och huvudet är helt i vila
http://www.youtube.com/watch?v=P2nqQ80DeZo&feature=channel_page

Healing - ett felskär i tillvaron

Idag är det som alla andra dagar. Vaknar, väcker barn, kaffe och så skall ungarna till skolan.

För några dagar sedan var det vackert väder, sol och värme.
Idag snöar det.
Inget konstig med det, lite trist bara. Jag hämtar tidningen och med i bagaget kommer en reklamlapp om en kommande tillställning här i naboskapet. Det skall visst handla om eko-mat, massage och healing.

Ekologiskt käk och massage är helt ok men för en stillsam tvivlare är det sistnämnda en helt obegriplig "sak".
Det är så märkligt att vi i vår upplysta tid och möjlighet till inlärning, fortfarande kan vilseledas av allehanda ockulta fenomen, av andar och demoner.

I tidskriften Folkvett nr 2 2006 skriver Lennart Sjöberg (professor i psykologi vid handelshögskolan i Stockholm) i en artikel om nyandlighetens psykologiska rötter och om dess bakomliggande orsaker och om skillnaden mellan kognitiva eller affektiva faktorer.

Det vill säga - om jag fatta det rätt - så spelar det ingen roll hur många gånger man säger att änglar eller spöken inte finns på riktigt. Vill man tro på tomten så gör man det och vill man se sitt inre medium så gör man det också.

Även högt utbildade ...personer kan ha de märkligaste vanföreställningar. Det handlar inte om kognitiva feltänk, utan om önsketänkade och om emotionella faktorer. Önsketänkandet leder till starka positiva samband mellan faktorer som egentligen, i en rationell värld, skulle vara oberoende eller negativt relaterade...De affektiva processerna styr och de kognitiva används för att berättiga de åsikter och beslut som fattas på helt andra grunder än de rationella. (Sjöberg 2006)

Det är på ett sätt sorgligt att folk lägger ner så mycket energi på luftslott. Spela fiol istället, eller dragspel. Det är den bästa medicinen och ger inga följdverkningar.

Men det finns även de som tjänar pengar på andras sökande efter mening. Jag tycker det framträder inte helt mjuka personligheter bakom alla dessa tjusiga annonser och hemsidor i beskäftet kring nyandligheten.
Undrar vad Voltaire skulle sagt om dagens ockultism.

Kanske nåt i stil med: har ni inte kommit loss från det där än.

Groupa på Café Mir i Oslo

Bland allt elände med finanskrisen och finansgrisar (som det senaste att cheferna på Saab tar ut miljoner i bonusar allt medan skeppet sjunker... Men det är väl så råttorna beter sig) så är det skönt att tänka på goda stunder. Här är en med kamraterna i groupa och den otroligt sköna publik vi hade på vår konsert på café mir i oslo. Roligt var det också i det att Cafét ligger ett stenkast från den gata jag bodde på i stan under den tid jag studerade.

Dalahyl!

Sitter efter avslutat och välförättat värv och lugnar ner spelnerverna tillsammans med M och D i studion. Så kommer det fram lite av varje till underhållning innan bingen kallar. Det letas och presenteras det ena efter den andra ur gömmorna.
Det var ett tag sedan jag lyssnade på plattan Dalahyl.
Bra musik och så skönt att det finns sådana människor som kan skapa dessa välljud.
Spelmännen heter Anders Nygårds och Magnus Stinnerbom. Otroligt snyggt och levande spel.
Himlen kan vänta.

Ny Gigaplatta på G

Äntligen!!
I morgon skall vi börja med skivinspelningen som vi väntat på så länge.
1977 spelades "Lika många fötter som i taket" in med Leif och Inger Stinnerbom plus undertecknad.

Nu - några år senare - kommer uppföljaren. Och med på resan är nu kidsen.

Helt underbart skall det bli.
Det kommer att töa runt Outhouse av musikalisk värmestrålning.

Krokidilen RIP

Här är den!
Den olyckliga fiol som gick under namnet "krokodilen"
Byggd en gång i Tyskland eller nåt och senare på 70-talet eller tidigt 80-tal ombyggd till viola d'amore av Per Hardestam.

Den råkade ut för många missöden.
Några av dessa händelser:

1. Ett mickstativ ramlar in på scenen på grund av förbipasserande dansare och micken landar rakt på nedre delen av locket. En liten bit av locket lossnar.
2. En man råkar snubbla på micksladdarna och fiolen ramlar i golvet - greppbrädan lossnar.
3. En man råkar snubbla på scenen - på väg ut med en stege, fastnar med foten i den halvöppna fiollådan, lådlocket far upp och hans fot landar rakt på fiolens lock som spricker som ett äggskal.
Nytt lock tillverkas av Anders Norudde.
4. Ett snabbt förbiåkande godståg drar på grund av luftdraget med sig lådan --- sen är det kört för tid och evighet.

Tema med variation

Jag är ute och tar en promenad och så händer det!
Jag faller, först ser det inte så illa ut. Men väl hemma märker jag att värken i handleden inte vill släppa.
Höger hand, stråkhanden.
Senare hos läkaren konstateras ett benbrott som kräver behandling och vila.
– Du måste vila minst ett halvt år innan du kan börja träna upp dig till att spela, säger läkaren.
Men efter 3 månader får jag ett grönt kuvert från Försäkringskassan som meddelar att jag genast måste ställa mig till arbetsmarknadens förfogande. Annars mister jag allt, sjukpenning, a-kassa, förståndet – allt.
Och senare hos Arbetsförmedlingen får jag ett tips på ett jobb som jag med min skada kan hantera. Ett receptionsjobb i Alvesta.
– Men jag bor ju för fan i Skåne! Och sedan är det så, att det jag kan är att spela fiol.
– Det har inget med saken att göra, får jag till svar.
Men detta är inte sant. Historien alltså. Jag har inte ramlat och brutit sönder något, ännu.
Hörde på radion om en snickare som fått en ny höftled. Han skulle behöva vila minst 6 månader. Men med de nya reglerna får han vackert släpa sig till något nytt jobb varhelst det finns något efter bara 3 månaders konvalescens.
Cynism eller vansinne?
Inget annat än politik, kära medborgare.
Precis samma som nu vill skrota det kulturella välfärdssystem som byggts upp under lång tid och som när man berättar om det för utländska kollegor man alltid får lätt avundsumma blickar.
– Tänk vad bra ni har det där, att man värderar kulturen så väl i ert nordliga land.
Den tiden kan snart vara förbi. Den nya kulturutredningen väntas komma med släggor att slå samman, eller sönder om man så vill, det som under långliga tider byggts upp till gagn för kulturarbetare och dess publik.
Man kan undra varför.
Finns det någonstans här en grundsyn där man betraktar kultur och utövare av denna verksamhet på samma sätt som korvskinn. Så länge det finns efterfrågan på skinnen finns det ett berättigande.
Det händer omkring oss hela tiden, små ras här och var som tillsammans bildar ett illavarslande moras av ett samhällsbygge i förändring. Ett samhälle som inte bygger på ord som samhörighet, solidaritet, oegennytta.


”I fiktionen bor ju fantasin och i fantasin föds empatin.... Bra litteratur föds ur brist, för konst är längtan och det är längtan som leder oss vidare”, skriver författaren Lotta Lundberg i Sydsvenska Dagbladet måndagen den 26 januari.

Kan det sägas bättre?
Kanske inte, men här kommer några andra versioner på samma tema. Några rader som många gånger skänkt mig tröst när ignoransens hydra härjar.

”Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor.
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.


En till:

Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal

Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel ä r ej minen, hur god och blid och mild.
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
- men bakom står Hin onde och hostar så smått.

Gustaf Fröding. Ur: Nya Dikter.

Lägg ner

Ibland undrar man.
Som det här med ödmjukheten en annan känner för hantverket musik.
Det är på ett sätt självklart. Tänker med tacksamhet på mina lärare jag haft genom åren som lotsat mig fram till de insikter jag förhoppningsvis har idag. Musik är inte lätt, inte lätt att lära sig och utöva. Men det är det som är utmaningen.
Min gamle fiollärare Sigvard Stenberg, på kommunala musikskolan i Karlstad, var en bra lärare. Tack vare hans kunskaper och pedagogiska gärning kan jag idag leva på att spela och lära ut musik till andra.
Det är inget konstigt med det i och för sig. Men när man läser om vad som händer i Helsingborg och deras kulturskola blir jag både arg och ledsen. Gå in på http://www.musikskolansframtid.se/
På sikt kan detta få allvarliga konsekvenser. När ett tänkande som passar in i företagsvärlden (eller gör den det?) flyttar in i andra sektorer blir det inte med automatik bättre.

vofför spelar dom på det viset?

Första gången jag hörde Gössa Anders på platta, det var någon gång i början av 70 - talet, föll mina öron samman av besvikelse.
Jag hade en stor passion och det var Orsalåtar. Det var låtar som hade skimret och ljudet jag inte fann (då) i Värmlandsmusiken. Jag och kompisen U gnetade på med låtarna och hemma vid min lilla grå resegrammofon lyssnade jag storögt på Bockfot med Pers Hans och Björn Ståbi.
Så var det någon som sa: "Dom har givit ut Gössa Anders på platta"! - (d v s LP, jag är 1500 år gammal).

Så illa det lät, och falskt. Strävt och oskönt. Inte alls så där snyggt som jag hade önskat att det skulle vara.
För jag visste vad som var rätt och fel, tonåring som jag var.
Nu sitter jag själv där, med studenter lite äldre än 16 men dock unga.
"Du skall lyssna på Gössa Anders, Hjort Anders, Bengt Bixo. Och sedan har vi Torleiv Björgum, Hauk Buen och alla dom andra. Inte minst Nils Agenmark"
Ibland tar det stopp, särskilt med Agenmark.
"För mycket, för mycket av allt"
Så går tiden. Efter några år - detta har hänt vid flera tillfällen - kommer kommentaren: "Du, jag lyssnade på Agenmark idag. Helt otroligt, så bra han spelar."

Det som ger lite motstånd i början vinner väl i längden.
Fortfarande får jag välbehagsrysningar av "de gamle".

Skriver och studerar Stravinsky

Vältrar mig runt i Våroffer av Stravisky. Har haft partituret länge, minst 25 år. Blir alltid lika nervös när jag närmar mig notsidorna. Mest för att jag ser mina egna brister och hur oändligt långt det är till besluten.
Håller på med en grej för orkester och viola. Kan nog bli rätt ok.
Men vem vill spela eländet månntro?
Spelade upp lite på datorn för en av ungarna

- Pappa, vad kallas sån musik?
- Tja, konsertmusik eller --- vad menar du?
- Det låter så konstigt. Du är ju knäpp, men det är ok.


......

skeptisk

För många år sedan, när jag var student i Oslo, satt jag och hade ännu ett intressant snack med J.
-Vet du, sa han, vad som är det största hotet mot mänskligheten?
- Tja, sa jag, det finns väl ett och annat att hämta där.
Han böjde sig nöjt fram mot mig och sa högtidligt:
- Det största hotet är hjärnpesten, dumheten. Det är det största hotet. Då är alla religionsmotsättningar, miljöhot med mera inräknade.

Tänker på det ibland när jag läser om människans fåfänga försök att skapa sig en plats i universum. Senast var det när jag satt i väntrummet till kiropraktorn och bläddrade i en tidning om hälsa.
Store tid, vad får folk allt ifrån. Helande örter och mystiska metoder från antiken skall ge oss allt det vi saknar.
För mig är en sten en sten och inte en väg till hälsa eller något som kan ge mig en spådom om min framtid.
Jag säger hellre att "leve vetenskapen".
Tron kan inte försätta berg, mera försätta människor i den tron.
Dynamit funkar bättre om det är det man vill.

En dag som alla andra

Grå decembereftermiddag. Hämta barn, förbereda middagen och lägga leriga overaller i tvättmaskinen.
Idag skall jag försöka laga moussaka eftersom auberginerna i kylen var på väg att flytta.
På vägen hem lyssnar jag på Nordan, en platta jag var med och spelade in för - herregud – 15 år sedan. Tänker på när jag lyssnar att Lena Willemark bara ÄR bäst.
Så glider tankarna vidare, allt medan ungarna stökar i bilen som brukligt är. Ser framför mig synen av grånade män, deras allvarsamma nackar klädda i begravningskläder.
Kyrkan är stor, vit och ute lyser en svag sol. Längst fram en kista och mitt sinne är tungt. Det är spelmannen Oskar A’s begravning. Hösten Mangskog 1986, jag är osäker på när på året det var.

Tillbaka i bilen, ena dottern läser högt ur en mangabok och jag försöker lyssna på S’t Göran och draken.
Snart hemma och jag skall snart skära lök och fixa till en förhoppningsvis ätbar middag. Den som inte gillar moussaka får käka hällbröd istället. Gott och enkelt.
Filmjölk, hjorthornsalt, salt, socker, smör och mjöl, det är det hela.
Så steker man den utkavlade degen i torrt och inte för varmt stekjärn.

Rena latinet

Så här kan det också se ut.
Det är en bit av en låt för flöjt, oboe och cello. Sunt aliquid manes, letum non omnia finit heter den.

Passar både till sillen och pannkakan.

Mina favoriter

Det gällde en fråga kring min ”lista” över världsmusiken.
När jag nu lagt den på hyllan med annat glömt och bortkastat, finns det något jag skulle kunna säga om vad jag gillar att lyssna på.

Uppmaningen från Claes var en stilla undran om min favoritmusik just nu.
I dagsläget är det lite magert med den saken. Vår ”Hifi-anläggning” är i nedan sedan en tid tillbaka. Och den enda stund på dagen jag i lugn och ro kan lyssna på musik är på väg till eller från Malmö. Men den bilstereon jag har börjar krångla och vill inte spela vissa plattor. Jag hade lust att lyssna på lite Menuhin och hans Mozartspel. Inget hände mer än att jag fick felmeddelanden på stereons bistra display. Det som funkar är min 78 – varvs vevgrammofon. Och där lägger jag på allt möjligt, Heifez, danska schlagers och gud vet allt som finns i lådan.
För mig är det inte färskheten på musiken som styr mitt lyssnande. Jag går gärna tillbaka och lyssnar på gamla plattor om och om igen.

Några favoriter:
Farkadden med Torleiv H. Björgum, en av favoriterna är låten Uppstaden,
En CD med Ligetis konserter, cello – violin och pianokonserterna.
Beethovens samlade stråkkvartetter.
Olika verk av Lutoslavski
Beethovens pianosonater spelade av A Brendel.
I Österled, platta med Sven Ahlbäck, Mickael Marin och Susanne Rosenberg
En platta med blandade verk av Xenakis
En annan med kammarverk av Charles Ives
Harmonia Artificiosa av H I F von Biber


Annars så går jag mycket in på Myspace och lyssnar på vad folk har för sig.
Några favoriter:
WargBuen
Bruce Molsky
Anne Hytta
Annbjörg Lien
OAS – Outhouse Allstars
Vallkyrien Allstars
Delta Head
Zapp string quartet
Ingvar Ringestad

Och så vidare