Till Strängnäs kommer man för att dö

Totalt oinspirerad försöker jag komma på något att skriva. Men verkligheten är för påtaglig, med valet i USA, allehanda övergrepp på folk över hela världen och bankkrisen så det känns rätt futtigt att sätta här och klaga.
Ett litet bidrag dock kommer här, tidigare publicerat i den eminenta skriften Värmlands Spelmansförbunds tidning.
Håll till godo:

Det var en gång för länge sedan. Jag var med min vän i Frankrike, träffade musiker, spelade och hade det livat. Så kom vi på en fest, en fransk motsvarighet till vårt midsommarfirande.
Det dukades upp och tuppen som sedan skulle eldas upp färdigställdes varsamt.
Den var c.a två meter hög i papp, helt täckt med små pappersbitar i alla de färger.
En småväxt man gick med sitt vinglas runt tuppen, klistrade lappar här och var allt medan folk vimlade förväntansfullt runt borden som snart skulle fyllas med allehanda läckerheter.
Så, mitt under maten kommer mannen fram till mig och min vän, småilsket tittande på oss och säger med hög röst.
”Vad är det ni dricker”?
”Vin”, svarade vi lite blygt eftersom han såg irriterad ut.
”Det där är inte vin”, säger han högt och ställer med en våldlig gest vår flaska åt sidan.
”Det här”, säger han uppfodrande, ”det är VIN”!!.
Han tog fram en flaska och ögonen mildrades, rösten mjuknade.
”Det här, det är vin. Det här, det är min luft, min doft, mitt land. Det här är min jord. C´est ma terre. Jag kommer från Cahors, det här är vin från Cahors. Och har man en gång druckit detta vin glömmer man det aldrig! Flaskan är er, släng den andra. Njut av mitt land. Jag är från Cahors i södra Frankrike”.
Han hade rätt. Jag glömmer det aldrig. Varje gång jag är och köper vin letar jag förgäves efter Cahorsviner. Visserligen har det danska hovet en gård därnere men hit upp till vår bistra del av världen kommer de sällan. Och tydligen i konkurrens med mer storsäljande sorter finns de sällan i sortimentet på flygplatser och liknande ställen.
Det är som om vissa hemligheter, smaker, och musik måste upplevas för att rätt kunna uppskattas.
Nyfikenheten kan ibland vara en irriterande bristvara. Eller okunnigheten om man så vill, som ibland lägger ett lock på vår förmåga att kunna se det vi förut inte anade. Vad visste vi om Cahors och dess jorddoftande viner.
Eller att ett äpple inte är ett äpple.
Åter i Frankrike, några år senare och nu i Paris och i arabkvarteren där vi hälsar på hos en fransk spelman. Min vän har just satt tänderna i ett äpple när en av våra franska kamrater kommer fram.
”Vad gör du”, frågar han upprört?
”Äter ett äpple”, svara min vän uppriktigt.
”Det där är inte ett äpple, var har du köpt det”?
”I snabbköpet där nere”,
”Har man en gång smakat ett äpple stoppar man inte sån skit i munnen, ge hit det genast”, säger han ilsket i det att han tar äpplet från min vän som med stora ögon ser hur han demonstrativt slänger det i en papperskorg.
”Jag är strax tillbaka”, säger han, tar sin kappa och går ut.
En stund senare kommer han tillbaka, nu med en liten brun papperspåse. Ur påsen stiger en underbar väldoft av färska äpplen. Han tar ut ett, granskar och pustar det. Ger det sedan till min vän och säger bestämt.
”Den som en gång ätit ett riktigt äpple glömmer det inte”.
Åter till nutid, jag står och pratar med en kollega som bott här länge men som kommer från en helt annan kust med Pampas bakom sig många gröna mil. Vi pratar om hur svårt det kan vara ibland, i synnerhet med dem som sitter med makten över våra liv.
Han berättar om hur han förgäves försökt sälja sin musik och många andra bra grupper till en kultursekreterare i en kommun här nere i syden.
”Jodå, visst”, har han fått till svar – ”fina saker. Men här är det ingen som intresserar sig för sånt. Här vill man ha lite fart och fest”.
Man kan fråga sig vad är det för fel. Råder här onyfikenhetens förbannelse?
Eller som en vän berättade när hon som nyutexaminerad musiker fick jobb och med sina drömmar och tankar gick upp till sin chef för att visa allt det man skulle kunna göra.
Efter hennes utläggning tittar hennes chef stilla på henne och säger:
”Kära vän. Du måste förstå en sak. Till Strängnäs kommer man för att dö”.
Konklusion: Säg det. Men bland allt det utbud av lånande fjädrar som omger oss måste man härda ut och aldrig ge upp. Vem vet, kanske det är du som nästa gång får ett vin från Cahors från en småberusad, högröd fransman som bara vill dig väl.