onsdag 16 oktober 2013

Review on "Pastern" in fRoots - magazine

Got this amazing review in the latest issue of fRoots magazine, (http://www.frootsmag.com/)

MATS EDÉN

Pastern Gammalthea SEWJN 17

Mats Edén is, and has been since the 1970s, an absolutely key figure in the energy and evolution of Sweden’s folk music. The core and main composer of Groupa, collaborator with many other leading musicians, and to be found at the heart of the most intense buskspel clusters of musicians at spel- mansstämmor, the new music flows out of him as he deeply explores, masters and revels in the stretched relationship between rhyth- mic pulse and melody in Swedish and Norwe- gian dance music.

On Pastern he rounds up 26 tunes from throughout his life, about half of them his own, the rest traditional, some learnt from 1910-20 recordings. He plays them on solo fid- dle, viola d’amore, viola, hardanger fiddle or one-row melodeon, occasionally tracking his own duet part, and, if you let the CD run on after the last track, a burst of mad diddling.

Simple, it might seem, but there’s so much going on within the music rhythmically and in double-stopping. There’s a rich seam here for any fiddler, and any classically-edu- cated violinist who reckons they know it all should hear the stuff on this CD, listened to perhaps back-to-back with Bach’s and Bartók’s solo violin pieces.

www.matseden.se

Andrew Cronshaw

torsdag 10 oktober 2013

Selmas skrädmjölsdrömmar och Västanå Teater

Familjen begav sig nyligen till Sunne för att se Västanå Teater's uppsättning av Nils Holgersson och passade på tillfället att besöka Mårbacka, bland annat för att barnen skulle få en liten uppfattning om vem som skrivit berättelsen och var hon bodde. När vi kom fram var det äppelfest på Mårbacka, med artbestämning, försäljning och tillverkning av must och annat som hör skördetiden till. Jag fastnade framför en av de upplagda äppelsorterna och försvann in i barndomens äppelätande. Där, på en liten papptallrik, låg fyra äpplen och en lapp med texten Astrakan, Stor Klar, hållbarhet – kort, användning – kan lätt spricka. I vår trädgård i Karlstad, där jag bodde under uppväxtiden, växte ett astrakanträd. Somliga kan ha svårt för den lite vattniga konsistensen som klar astrakan erbjuder. För mig var det alltid en lycksalighet att såsom man äter ett fullmoget päron slicka i sig äpplets saftiga fruktkött. Nu handlar det inte bara om ett äpple, utan även det filosofen Spinoza skulle kalla en substans, som är i sig själv och bärare av mer än en egenskap, mer än att vara ett av många äpplen i en skål. När jag föreställer mig t ex äpplet, gäller det tänkandets attribut och när jag erfar äpplet med mina sinnen, rör det sig om utsträckningens attribut. Dessa båda attribut är således att föreställa sig som två sidor av samma mynt, det ena existerar inte oberoende av det andra utan de kompletterar varandra. 1. Jag tänker mig äpplet - jag erfar tänkandets attribut. 2. Jag ser, tar i eller biter i äpplet – jag erfar utsträckningens attribut. (Kjell MacDowall. Komvux Gotlands distanskurs i filosofi.) Det finns många verktyg för att ge förklaringar till det som omger oss. Ett är atomistens synsätt som anser att helheten är summan av delarna medan holisten säger att helheten är mer än summan av delarna. Så här förklarar MacDowall det som är holistens utgångspunkt: Föreställ er två notpapper som båda innehåller exakt lika många tecken. Det ena är sammanställt av mig, det andra rymmer Für Elise av Beethoven. För att informationen ska bli fullständig lägger jag till bekännelsen att jag inte behärskar notskrift. Dessa kompositioner består av lika många delar, men den ena är betydligt mer njutbar än den andra. Här behöver vi införa begreppen kvantitet och kvalitet. Båda notpapperen innehåller samma kvantitet, nottecknen, men musikstyckena är kvalitativt olika. Skillnaden beror på hur de olika tecknen är organiserade i förhållande till varandra. Helheten är sålunda betraktad mer än summan av delarna. Bland allt det som erbjuds i museibutiken på Mårbacka finns receptet till ”skrädmjölsdrömmar”.Jag funderade efteråt i lyckoruset efter teaterföreställningen med Nils Holgersson. Det var så vackert på alla plan. Det underbara att få var en del av en teaterpublik som nästan efter varje scen applåderar, visslar och i avtacket inte vill att det skall ta slut. I alla de händelser som skådespelet frikostigt gav oss öppnades många drömrum. Känslodraperiet står vidöppet, man blir svag men i samma stund lycklig, medveten om allas vår skörhet. Hur väl vi behöver drömma, till helheten. Som kanske är större än delarna, både vad gäller astrakaner och Selmas kakor. Oskar Andersson, vår ciceron i den Mangskogska musiken, höll på i många år med att färdigställa en damm som från början var en tunn rännil genom ett stenröse. Till slut låg där en vacker liten tjärn, med näckrosor och allt. Till skivomslaget till min solo – CD Läckerbiten skrev jag en vers som slutar: Hur lång tid tar det bli färdig med sin dröm? För Oskar Andersson tog det 20 år, så var dammen färdig. För mig – att hitta knastret från Lejsme Pers stråke. Tack Selma för dina drömmar och Västanå Teater för att vi får vara med på er resa.

Krönika till Värmland spelmanförbunds tidning maj 2013

Det är lustigt hur en första lyssning av en musikers prestation helt kan förlora sin tjusning vid närmare studier kring denne persons förehavanden. Jag sitter och bläddrar bland pianister på youtube och hittar en inspelning med Ellen Ney (1882-1968), en av de stora pianisterna i den gamla skolan. Jag lyssnar på och njuter av hennes version av Mozarts ”Turkisk marsch” och läser att hon var elev till Liszt i andra led. En av hennes lärare var Emil von Sauer från Wien, en av Liszt's elever. Bara en sådan sak föder min nyfikenhet att få veta mer. Så ser jag att det i kommentarsfältet finns en del borttagna kommentarer men som går att klicka på för att läsa vad som varit så stötande. Och här någonstans börjar jag fundera på vad jag skall tro. Jag letar vidare och får bekräftat på flera håll att det stämmer det som de borttagna kommentarerna vill belysa. Visst får man hylla en stor musiker men inte helt undanhålla det faktum att exempelvis Ellen Ney var medlem i Nazistpartiet. Pianisten Stephen Houg skriver i The Telegraph en artikel om henne: ”According to the pianist Edward Kilenyi, who was a captain in the US Army at the time, she would read extracts of Hitler's writings and soldiers' letters from the concert stage; and in Salzburg, where she taught during the war, she used to honour Beethoven's bust with a Nazi salute. After the war she was banned from performing in Bonn, and a request in 1952 for this ban to be lifted was refused.” Houg lyfter sedan fram Dame Myra Hess (1890-1965) som ett exempel på en motsats till Ney. Hess som var samtida med Ney (det finns en del filmklipp på youtube med både Ney och Hess) stannade kvar i ett sönderbombat London för att med sin musik ge styrka till folket under det pågående kriget. Det är inget man hör i deras tolkningar vad de har för politiska åsikter. Men man kan bara se på vad som händer i vår egen tid och undra i vems tjänst vi skall ge vår musik. Det finns alltför många exempel på hur censur och politiskt förtryck krossat många musikers möjligheter. Ett i högen är de futuristiska tonsättare och pianister som under de första åren efter den ryska revolutionen verkade i Sovjet men som efter Stalins maktövertagande tystnades, deporterades eller tvingades fly. En av dessa var kompositören och pianisten Vsevolod Zaderatsky (1891-1953) vars musik inte passade in i systemet och blev därför under en period deporterad. En annan musiker som helt motstod Stalins påtryckningar men som via sitt briljanta spel lyckades undkomma ett värre öde var Maria Yudina (1899 – 1970). Hon var enligt uppgifter den pianist “who moved Stalin”. För den som vill veta mer om denna märkliga historia kan läsa följande artikel: http://www.crossroadsculturalcenter.org/events/2011/9/17/maria-yudina-the-pianist-who-moved-stalin.html