Krönika till Värmland spelmanförbunds tidning maj 2013

Det är lustigt hur en första lyssning av en musikers prestation helt kan förlora sin tjusning vid närmare studier kring denne persons förehavanden. Jag sitter och bläddrar bland pianister på youtube och hittar en inspelning med Ellen Ney (1882-1968), en av de stora pianisterna i den gamla skolan. Jag lyssnar på och njuter av hennes version av Mozarts ”Turkisk marsch” och läser att hon var elev till Liszt i andra led. En av hennes lärare var Emil von Sauer från Wien, en av Liszt's elever. Bara en sådan sak föder min nyfikenhet att få veta mer. Så ser jag att det i kommentarsfältet finns en del borttagna kommentarer men som går att klicka på för att läsa vad som varit så stötande. Och här någonstans börjar jag fundera på vad jag skall tro. Jag letar vidare och får bekräftat på flera håll att det stämmer det som de borttagna kommentarerna vill belysa. Visst får man hylla en stor musiker men inte helt undanhålla det faktum att exempelvis Ellen Ney var medlem i Nazistpartiet. Pianisten Stephen Houg skriver i The Telegraph en artikel om henne: ”According to the pianist Edward Kilenyi, who was a captain in the US Army at the time, she would read extracts of Hitler's writings and soldiers' letters from the concert stage; and in Salzburg, where she taught during the war, she used to honour Beethoven's bust with a Nazi salute. After the war she was banned from performing in Bonn, and a request in 1952 for this ban to be lifted was refused.” Houg lyfter sedan fram Dame Myra Hess (1890-1965) som ett exempel på en motsats till Ney. Hess som var samtida med Ney (det finns en del filmklipp på youtube med både Ney och Hess) stannade kvar i ett sönderbombat London för att med sin musik ge styrka till folket under det pågående kriget. Det är inget man hör i deras tolkningar vad de har för politiska åsikter. Men man kan bara se på vad som händer i vår egen tid och undra i vems tjänst vi skall ge vår musik. Det finns alltför många exempel på hur censur och politiskt förtryck krossat många musikers möjligheter. Ett i högen är de futuristiska tonsättare och pianister som under de första åren efter den ryska revolutionen verkade i Sovjet men som efter Stalins maktövertagande tystnades, deporterades eller tvingades fly. En av dessa var kompositören och pianisten Vsevolod Zaderatsky (1891-1953) vars musik inte passade in i systemet och blev därför under en period deporterad. En annan musiker som helt motstod Stalins påtryckningar men som via sitt briljanta spel lyckades undkomma ett värre öde var Maria Yudina (1899 – 1970). Hon var enligt uppgifter den pianist “who moved Stalin”. För den som vill veta mer om denna märkliga historia kan läsa följande artikel: http://www.crossroadsculturalcenter.org/events/2011/9/17/maria-yudina-the-pianist-who-moved-stalin.html