Dalahyl!

Sitter efter avslutat och välförättat värv och lugnar ner spelnerverna tillsammans med M och D i studion. Så kommer det fram lite av varje till underhållning innan bingen kallar. Det letas och presenteras det ena efter den andra ur gömmorna.
Det var ett tag sedan jag lyssnade på plattan Dalahyl.
Bra musik och så skönt att det finns sådana människor som kan skapa dessa välljud.
Spelmännen heter Anders Nygårds och Magnus Stinnerbom. Otroligt snyggt och levande spel.
Himlen kan vänta.

Ny Gigaplatta på G

Äntligen!!
I morgon skall vi börja med skivinspelningen som vi väntat på så länge.
1977 spelades "Lika många fötter som i taket" in med Leif och Inger Stinnerbom plus undertecknad.

Nu - några år senare - kommer uppföljaren. Och med på resan är nu kidsen.

Helt underbart skall det bli.
Det kommer att töa runt Outhouse av musikalisk värmestrålning.

Krokidilen RIP

Här är den!
Den olyckliga fiol som gick under namnet "krokodilen"
Byggd en gång i Tyskland eller nåt och senare på 70-talet eller tidigt 80-tal ombyggd till viola d'amore av Per Hardestam.

Den råkade ut för många missöden.
Några av dessa händelser:

1. Ett mickstativ ramlar in på scenen på grund av förbipasserande dansare och micken landar rakt på nedre delen av locket. En liten bit av locket lossnar.
2. En man råkar snubbla på micksladdarna och fiolen ramlar i golvet - greppbrädan lossnar.
3. En man råkar snubbla på scenen - på väg ut med en stege, fastnar med foten i den halvöppna fiollådan, lådlocket far upp och hans fot landar rakt på fiolens lock som spricker som ett äggskal.
Nytt lock tillverkas av Anders Norudde.
4. Ett snabbt förbiåkande godståg drar på grund av luftdraget med sig lådan --- sen är det kört för tid och evighet.

Tema med variation

Jag är ute och tar en promenad och så händer det!
Jag faller, först ser det inte så illa ut. Men väl hemma märker jag att värken i handleden inte vill släppa.
Höger hand, stråkhanden.
Senare hos läkaren konstateras ett benbrott som kräver behandling och vila.
– Du måste vila minst ett halvt år innan du kan börja träna upp dig till att spela, säger läkaren.
Men efter 3 månader får jag ett grönt kuvert från Försäkringskassan som meddelar att jag genast måste ställa mig till arbetsmarknadens förfogande. Annars mister jag allt, sjukpenning, a-kassa, förståndet – allt.
Och senare hos Arbetsförmedlingen får jag ett tips på ett jobb som jag med min skada kan hantera. Ett receptionsjobb i Alvesta.
– Men jag bor ju för fan i Skåne! Och sedan är det så, att det jag kan är att spela fiol.
– Det har inget med saken att göra, får jag till svar.
Men detta är inte sant. Historien alltså. Jag har inte ramlat och brutit sönder något, ännu.
Hörde på radion om en snickare som fått en ny höftled. Han skulle behöva vila minst 6 månader. Men med de nya reglerna får han vackert släpa sig till något nytt jobb varhelst det finns något efter bara 3 månaders konvalescens.
Cynism eller vansinne?
Inget annat än politik, kära medborgare.
Precis samma som nu vill skrota det kulturella välfärdssystem som byggts upp under lång tid och som när man berättar om det för utländska kollegor man alltid får lätt avundsumma blickar.
– Tänk vad bra ni har det där, att man värderar kulturen så väl i ert nordliga land.
Den tiden kan snart vara förbi. Den nya kulturutredningen väntas komma med släggor att slå samman, eller sönder om man så vill, det som under långliga tider byggts upp till gagn för kulturarbetare och dess publik.
Man kan undra varför.
Finns det någonstans här en grundsyn där man betraktar kultur och utövare av denna verksamhet på samma sätt som korvskinn. Så länge det finns efterfrågan på skinnen finns det ett berättigande.
Det händer omkring oss hela tiden, små ras här och var som tillsammans bildar ett illavarslande moras av ett samhällsbygge i förändring. Ett samhälle som inte bygger på ord som samhörighet, solidaritet, oegennytta.


”I fiktionen bor ju fantasin och i fantasin föds empatin.... Bra litteratur föds ur brist, för konst är längtan och det är längtan som leder oss vidare”, skriver författaren Lotta Lundberg i Sydsvenska Dagbladet måndagen den 26 januari.

Kan det sägas bättre?
Kanske inte, men här kommer några andra versioner på samma tema. Några rader som många gånger skänkt mig tröst när ignoransens hydra härjar.

”Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor.
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.


En till:

Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal

Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel ä r ej minen, hur god och blid och mild.
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
- men bakom står Hin onde och hostar så smått.

Gustaf Fröding. Ur: Nya Dikter.

Lägg ner

Ibland undrar man.
Som det här med ödmjukheten en annan känner för hantverket musik.
Det är på ett sätt självklart. Tänker med tacksamhet på mina lärare jag haft genom åren som lotsat mig fram till de insikter jag förhoppningsvis har idag. Musik är inte lätt, inte lätt att lära sig och utöva. Men det är det som är utmaningen.
Min gamle fiollärare Sigvard Stenberg, på kommunala musikskolan i Karlstad, var en bra lärare. Tack vare hans kunskaper och pedagogiska gärning kan jag idag leva på att spela och lära ut musik till andra.
Det är inget konstigt med det i och för sig. Men när man läser om vad som händer i Helsingborg och deras kulturskola blir jag både arg och ledsen. Gå in på http://www.musikskolansframtid.se/
På sikt kan detta få allvarliga konsekvenser. När ett tänkande som passar in i företagsvärlden (eller gör den det?) flyttar in i andra sektorer blir det inte med automatik bättre.

vofför spelar dom på det viset?

Första gången jag hörde Gössa Anders på platta, det var någon gång i början av 70 - talet, föll mina öron samman av besvikelse.
Jag hade en stor passion och det var Orsalåtar. Det var låtar som hade skimret och ljudet jag inte fann (då) i Värmlandsmusiken. Jag och kompisen U gnetade på med låtarna och hemma vid min lilla grå resegrammofon lyssnade jag storögt på Bockfot med Pers Hans och Björn Ståbi.
Så var det någon som sa: "Dom har givit ut Gössa Anders på platta"! - (d v s LP, jag är 1500 år gammal).

Så illa det lät, och falskt. Strävt och oskönt. Inte alls så där snyggt som jag hade önskat att det skulle vara.
För jag visste vad som var rätt och fel, tonåring som jag var.
Nu sitter jag själv där, med studenter lite äldre än 16 men dock unga.
"Du skall lyssna på Gössa Anders, Hjort Anders, Bengt Bixo. Och sedan har vi Torleiv Björgum, Hauk Buen och alla dom andra. Inte minst Nils Agenmark"
Ibland tar det stopp, särskilt med Agenmark.
"För mycket, för mycket av allt"
Så går tiden. Efter några år - detta har hänt vid flera tillfällen - kommer kommentaren: "Du, jag lyssnade på Agenmark idag. Helt otroligt, så bra han spelar."

Det som ger lite motstånd i början vinner väl i längden.
Fortfarande får jag välbehagsrysningar av "de gamle".