Tema med variation

Jag är ute och tar en promenad och så händer det!
Jag faller, först ser det inte så illa ut. Men väl hemma märker jag att värken i handleden inte vill släppa.
Höger hand, stråkhanden.
Senare hos läkaren konstateras ett benbrott som kräver behandling och vila.
– Du måste vila minst ett halvt år innan du kan börja träna upp dig till att spela, säger läkaren.
Men efter 3 månader får jag ett grönt kuvert från Försäkringskassan som meddelar att jag genast måste ställa mig till arbetsmarknadens förfogande. Annars mister jag allt, sjukpenning, a-kassa, förståndet – allt.
Och senare hos Arbetsförmedlingen får jag ett tips på ett jobb som jag med min skada kan hantera. Ett receptionsjobb i Alvesta.
– Men jag bor ju för fan i Skåne! Och sedan är det så, att det jag kan är att spela fiol.
– Det har inget med saken att göra, får jag till svar.
Men detta är inte sant. Historien alltså. Jag har inte ramlat och brutit sönder något, ännu.
Hörde på radion om en snickare som fått en ny höftled. Han skulle behöva vila minst 6 månader. Men med de nya reglerna får han vackert släpa sig till något nytt jobb varhelst det finns något efter bara 3 månaders konvalescens.
Cynism eller vansinne?
Inget annat än politik, kära medborgare.
Precis samma som nu vill skrota det kulturella välfärdssystem som byggts upp under lång tid och som när man berättar om det för utländska kollegor man alltid får lätt avundsumma blickar.
– Tänk vad bra ni har det där, att man värderar kulturen så väl i ert nordliga land.
Den tiden kan snart vara förbi. Den nya kulturutredningen väntas komma med släggor att slå samman, eller sönder om man så vill, det som under långliga tider byggts upp till gagn för kulturarbetare och dess publik.
Man kan undra varför.
Finns det någonstans här en grundsyn där man betraktar kultur och utövare av denna verksamhet på samma sätt som korvskinn. Så länge det finns efterfrågan på skinnen finns det ett berättigande.
Det händer omkring oss hela tiden, små ras här och var som tillsammans bildar ett illavarslande moras av ett samhällsbygge i förändring. Ett samhälle som inte bygger på ord som samhörighet, solidaritet, oegennytta.


”I fiktionen bor ju fantasin och i fantasin föds empatin.... Bra litteratur föds ur brist, för konst är längtan och det är längtan som leder oss vidare”, skriver författaren Lotta Lundberg i Sydsvenska Dagbladet måndagen den 26 januari.

Kan det sägas bättre?
Kanske inte, men här kommer några andra versioner på samma tema. Några rader som många gånger skänkt mig tröst när ignoransens hydra härjar.

”Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor.
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.


En till:

Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal

Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel ä r ej minen, hur god och blid och mild.
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
- men bakom står Hin onde och hostar så smått.

Gustaf Fröding. Ur: Nya Dikter.