En krönika till ur Värmlands spelmansförbunds tidning.

Låt mig säga det först en gång för alla. Jag har inte uppfunnit något. Mina låtar och andra mer notskrivna kompositioner är enbart en återklang av vad jag hört och som jag sedan smält ner till något som andra i sin tur kan återanvända.
Jag går förbi anslagstavlan i vår lilla affär i byn och läser bland bortsprungna katter och annat som hör till den öppna kanalen, ett papper med lila och röd skrift. ”Medium - seanser – privata sittningar – husrensningar”.
Och sedan ett mobilnummer i tunna remsor varav flera har rivits av. Står där med mina mjölkpaket och jäst och funderar på hur det går till. Att med ett medium rensa ett hus. Det skulle behövas hemma, med fyra barn i yngre ålder och allt vad det för med sig. Men inget medium i världen skulle kunna ställa till allt det jag och familjen behöver via ockulta sökningar i det fördolda.
Här måste jag nog göra en och annan av er besviken. Jag tror inte på tomtar, alver eller annat oknytt. Jag läser gärna Voltaire och prenumererar på tidskriften ”Folkvett” som är ett organ för vetenskap och folkbildning. Där kan man få sig till livs allehanda saker som ligger inom det skeptiska fältet. Currylinjer, renande andar och andra paranormala fenomen särskådas, pseudovetenskap presenteras. Det är inte mycket som slipper igenom det granskande ögat. Och därför är det på sin plats, att i den andan säga, att jag, med största sannolikhet, är rätt person att mota mytbildningar kring min egen person åt sidan. I programmet till årets upplaga av Folkmusikfestivalen i Linköping finns en presentation av mig som musiker. Det mesta av det som står där stämmer utom två saker. Jag är inte uppfinnare av bordunfiolen och jag är inte folkmusikforskare. Äras den som äras bör. Och allt hänger samman i en lång kedja. Hade inte Jan Johansson gjort sin ”Jazz på Svenska” hade kanske inte Anders Rosén gått över från jazzen till folkmusiken.
Och då hade kanske Anders inte gjort skivan ”Forsens låt” vilken förde med sig att Leif Stinnerbom och sedan jag några år senare skaffade oss fioler med resonanssträngar. Leif fick sin fiol byggd av Kåre Leonard Knudsen, samma byggare som till Anders fiol på ”Forsens låt”,. Min första d’amore var min gamla viola som Per Hardestam byggde om till en femsträngad sak med fem resonassträngar. Den gick sedan ett bister öde till mötes det en konfrontation med ett framrusande godståg har att bjuda en tunn fiollåda på drygt 7 kilo. Till det behövs ingen större vetenskap för att räkna ut det givna resultatet. D’amoren eller bordunfiolen jag spelar på nu är byggd av Anders Norudde. Men heder till den som äras bör, skål Anders Rosén. Och vad min forskning angår finns inte mycket att säga om man med det menar sådant som finns i det skrivna ordet. Mer om det en annan gång och jag säger som i Taube’s ”Möte i monsunen”

-Men nu säger jag adjö för din styrman går från bord.
-Ja, men Fritiof, elefanten, vem fick den?
-När vi träffas nästa gång skall jag besvara dina ord,
vi ska segla nu och sätta kurs igen!