Film på Musikhögskolans hemsida

http://www.mhm.lu.se/utbildning/laerarutbildning-i-musik-ie-instrumental-ensemble-/folkmusik

Potatis och polkor

En god vän till familjen har startat ett konstnärligt projekt.
Vännen letar upp och dokumenterar alla möjliga och okända potatissorter man kan tänka sig.

Långa, smala, blå och ovala, många ovanliga och vissa som riskerar
att försvinna.
Men tack vare intresserade människor runt om i världen med stort
intresse i dessa knölar finns det nu ett hopp för Mehlige
Mühlviertler, Solanum Ajunhuirii, Rosa Tannenzapfen och alla de
andra att leva vidare.
För många år sedan var jag och hälsade på spelmannen Oskar
Andersson i Mangskog och passade på att bo där en vecka.
Leif och Inger Stinnerbom och jag var där ofta men ofta över dagen
för inspelning av låtar med mera så jag kom överens med Oskar att
boka in en vecka.
Småprat, fiolspel och kaffedrickande och promenader stod på
programmet.
Oskar var alltid tidigt uppe även om vi suttit länge på kvällarna
och spelat tillsammans. Långt före mig hade hans dag startat.
När jag och min vän som var med mig hade lyckats baxa oss uppför
backen till huset var han alltid i full gång med något.
En morgon, eller rättare sagt förmiddag, stod han ute på sin
potatisåker och vände vant på jorden.
Solen sken varmt och det var en vacker bild med den gamle mannen,
hans potatishacka och lugna rörelse med redskapet.

Han stannade upp då vi kom, lutande sig mot hackan log och undrade
om vi sovit gott.
Han berättade sedan att han brukade samla på olika sorters potatis
från grannar och bekanta runt om Mangskog och i Värmland.
Han hade full koll på namn, platser och smakvarianter. Sedan gick
vi in och drack kaffe och spelade en och annan låt.
Oskars potatisåker ligger sedan länge i träda, sånt är livet. Bra
är det i alla fall att låtarna lever vidare, små, knöliga och
smakfulla som de potatisar han hade i sin åker.

gott att leva

Idag är det helt ok. Sol, dotter T har bakat rulltårta med björnbärssylten från förra året. Kaffe i trädgården, och saft till barna. Bäcken rinner sakta och huvudet är helt i vila
http://www.youtube.com/watch?v=P2nqQ80DeZo&feature=channel_page

Healing - ett felskär i tillvaron

Idag är det som alla andra dagar. Vaknar, väcker barn, kaffe och så skall ungarna till skolan.

För några dagar sedan var det vackert väder, sol och värme.
Idag snöar det.
Inget konstig med det, lite trist bara. Jag hämtar tidningen och med i bagaget kommer en reklamlapp om en kommande tillställning här i naboskapet. Det skall visst handla om eko-mat, massage och healing.

Ekologiskt käk och massage är helt ok men för en stillsam tvivlare är det sistnämnda en helt obegriplig "sak".
Det är så märkligt att vi i vår upplysta tid och möjlighet till inlärning, fortfarande kan vilseledas av allehanda ockulta fenomen, av andar och demoner.

I tidskriften Folkvett nr 2 2006 skriver Lennart Sjöberg (professor i psykologi vid handelshögskolan i Stockholm) i en artikel om nyandlighetens psykologiska rötter och om dess bakomliggande orsaker och om skillnaden mellan kognitiva eller affektiva faktorer.

Det vill säga - om jag fatta det rätt - så spelar det ingen roll hur många gånger man säger att änglar eller spöken inte finns på riktigt. Vill man tro på tomten så gör man det och vill man se sitt inre medium så gör man det också.

Även högt utbildade ...personer kan ha de märkligaste vanföreställningar. Det handlar inte om kognitiva feltänk, utan om önsketänkade och om emotionella faktorer. Önsketänkandet leder till starka positiva samband mellan faktorer som egentligen, i en rationell värld, skulle vara oberoende eller negativt relaterade...De affektiva processerna styr och de kognitiva används för att berättiga de åsikter och beslut som fattas på helt andra grunder än de rationella. (Sjöberg 2006)

Det är på ett sätt sorgligt att folk lägger ner så mycket energi på luftslott. Spela fiol istället, eller dragspel. Det är den bästa medicinen och ger inga följdverkningar.

Men det finns även de som tjänar pengar på andras sökande efter mening. Jag tycker det framträder inte helt mjuka personligheter bakom alla dessa tjusiga annonser och hemsidor i beskäftet kring nyandligheten.
Undrar vad Voltaire skulle sagt om dagens ockultism.

Kanske nåt i stil med: har ni inte kommit loss från det där än.

Groupa på Café Mir i Oslo

Bland allt elände med finanskrisen och finansgrisar (som det senaste att cheferna på Saab tar ut miljoner i bonusar allt medan skeppet sjunker... Men det är väl så råttorna beter sig) så är det skönt att tänka på goda stunder. Här är en med kamraterna i groupa och den otroligt sköna publik vi hade på vår konsert på café mir i oslo. Roligt var det också i det att Cafét ligger ett stenkast från den gata jag bodde på i stan under den tid jag studerade.

Dalahyl!

Sitter efter avslutat och välförättat värv och lugnar ner spelnerverna tillsammans med M och D i studion. Så kommer det fram lite av varje till underhållning innan bingen kallar. Det letas och presenteras det ena efter den andra ur gömmorna.
Det var ett tag sedan jag lyssnade på plattan Dalahyl.
Bra musik och så skönt att det finns sådana människor som kan skapa dessa välljud.
Spelmännen heter Anders Nygårds och Magnus Stinnerbom. Otroligt snyggt och levande spel.
Himlen kan vänta.

Ny Gigaplatta på G

Äntligen!!
I morgon skall vi börja med skivinspelningen som vi väntat på så länge.
1977 spelades "Lika många fötter som i taket" in med Leif och Inger Stinnerbom plus undertecknad.

Nu - några år senare - kommer uppföljaren. Och med på resan är nu kidsen.

Helt underbart skall det bli.
Det kommer att töa runt Outhouse av musikalisk värmestrålning.

Krokidilen RIP

Här är den!
Den olyckliga fiol som gick under namnet "krokodilen"
Byggd en gång i Tyskland eller nåt och senare på 70-talet eller tidigt 80-tal ombyggd till viola d'amore av Per Hardestam.

Den råkade ut för många missöden.
Några av dessa händelser:

1. Ett mickstativ ramlar in på scenen på grund av förbipasserande dansare och micken landar rakt på nedre delen av locket. En liten bit av locket lossnar.
2. En man råkar snubbla på micksladdarna och fiolen ramlar i golvet - greppbrädan lossnar.
3. En man råkar snubbla på scenen - på väg ut med en stege, fastnar med foten i den halvöppna fiollådan, lådlocket far upp och hans fot landar rakt på fiolens lock som spricker som ett äggskal.
Nytt lock tillverkas av Anders Norudde.
4. Ett snabbt förbiåkande godståg drar på grund av luftdraget med sig lådan --- sen är det kört för tid och evighet.

Tema med variation

Jag är ute och tar en promenad och så händer det!
Jag faller, först ser det inte så illa ut. Men väl hemma märker jag att värken i handleden inte vill släppa.
Höger hand, stråkhanden.
Senare hos läkaren konstateras ett benbrott som kräver behandling och vila.
– Du måste vila minst ett halvt år innan du kan börja träna upp dig till att spela, säger läkaren.
Men efter 3 månader får jag ett grönt kuvert från Försäkringskassan som meddelar att jag genast måste ställa mig till arbetsmarknadens förfogande. Annars mister jag allt, sjukpenning, a-kassa, förståndet – allt.
Och senare hos Arbetsförmedlingen får jag ett tips på ett jobb som jag med min skada kan hantera. Ett receptionsjobb i Alvesta.
– Men jag bor ju för fan i Skåne! Och sedan är det så, att det jag kan är att spela fiol.
– Det har inget med saken att göra, får jag till svar.
Men detta är inte sant. Historien alltså. Jag har inte ramlat och brutit sönder något, ännu.
Hörde på radion om en snickare som fått en ny höftled. Han skulle behöva vila minst 6 månader. Men med de nya reglerna får han vackert släpa sig till något nytt jobb varhelst det finns något efter bara 3 månaders konvalescens.
Cynism eller vansinne?
Inget annat än politik, kära medborgare.
Precis samma som nu vill skrota det kulturella välfärdssystem som byggts upp under lång tid och som när man berättar om det för utländska kollegor man alltid får lätt avundsumma blickar.
– Tänk vad bra ni har det där, att man värderar kulturen så väl i ert nordliga land.
Den tiden kan snart vara förbi. Den nya kulturutredningen väntas komma med släggor att slå samman, eller sönder om man så vill, det som under långliga tider byggts upp till gagn för kulturarbetare och dess publik.
Man kan undra varför.
Finns det någonstans här en grundsyn där man betraktar kultur och utövare av denna verksamhet på samma sätt som korvskinn. Så länge det finns efterfrågan på skinnen finns det ett berättigande.
Det händer omkring oss hela tiden, små ras här och var som tillsammans bildar ett illavarslande moras av ett samhällsbygge i förändring. Ett samhälle som inte bygger på ord som samhörighet, solidaritet, oegennytta.


”I fiktionen bor ju fantasin och i fantasin föds empatin.... Bra litteratur föds ur brist, för konst är längtan och det är längtan som leder oss vidare”, skriver författaren Lotta Lundberg i Sydsvenska Dagbladet måndagen den 26 januari.

Kan det sägas bättre?
Kanske inte, men här kommer några andra versioner på samma tema. Några rader som många gånger skänkt mig tröst när ignoransens hydra härjar.

”Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor.
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.


En till:

Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal

Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel ä r ej minen, hur god och blid och mild.
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
- men bakom står Hin onde och hostar så smått.

Gustaf Fröding. Ur: Nya Dikter.

Lägg ner

Ibland undrar man.
Som det här med ödmjukheten en annan känner för hantverket musik.
Det är på ett sätt självklart. Tänker med tacksamhet på mina lärare jag haft genom åren som lotsat mig fram till de insikter jag förhoppningsvis har idag. Musik är inte lätt, inte lätt att lära sig och utöva. Men det är det som är utmaningen.
Min gamle fiollärare Sigvard Stenberg, på kommunala musikskolan i Karlstad, var en bra lärare. Tack vare hans kunskaper och pedagogiska gärning kan jag idag leva på att spela och lära ut musik till andra.
Det är inget konstigt med det i och för sig. Men när man läser om vad som händer i Helsingborg och deras kulturskola blir jag både arg och ledsen. Gå in på http://www.musikskolansframtid.se/
På sikt kan detta få allvarliga konsekvenser. När ett tänkande som passar in i företagsvärlden (eller gör den det?) flyttar in i andra sektorer blir det inte med automatik bättre.

vofför spelar dom på det viset?

Första gången jag hörde Gössa Anders på platta, det var någon gång i början av 70 - talet, föll mina öron samman av besvikelse.
Jag hade en stor passion och det var Orsalåtar. Det var låtar som hade skimret och ljudet jag inte fann (då) i Värmlandsmusiken. Jag och kompisen U gnetade på med låtarna och hemma vid min lilla grå resegrammofon lyssnade jag storögt på Bockfot med Pers Hans och Björn Ståbi.
Så var det någon som sa: "Dom har givit ut Gössa Anders på platta"! - (d v s LP, jag är 1500 år gammal).

Så illa det lät, och falskt. Strävt och oskönt. Inte alls så där snyggt som jag hade önskat att det skulle vara.
För jag visste vad som var rätt och fel, tonåring som jag var.
Nu sitter jag själv där, med studenter lite äldre än 16 men dock unga.
"Du skall lyssna på Gössa Anders, Hjort Anders, Bengt Bixo. Och sedan har vi Torleiv Björgum, Hauk Buen och alla dom andra. Inte minst Nils Agenmark"
Ibland tar det stopp, särskilt med Agenmark.
"För mycket, för mycket av allt"
Så går tiden. Efter några år - detta har hänt vid flera tillfällen - kommer kommentaren: "Du, jag lyssnade på Agenmark idag. Helt otroligt, så bra han spelar."

Det som ger lite motstånd i början vinner väl i längden.
Fortfarande får jag välbehagsrysningar av "de gamle".

Skriver och studerar Stravinsky

Vältrar mig runt i Våroffer av Stravisky. Har haft partituret länge, minst 25 år. Blir alltid lika nervös när jag närmar mig notsidorna. Mest för att jag ser mina egna brister och hur oändligt långt det är till besluten.
Håller på med en grej för orkester och viola. Kan nog bli rätt ok.
Men vem vill spela eländet månntro?
Spelade upp lite på datorn för en av ungarna

- Pappa, vad kallas sån musik?
- Tja, konsertmusik eller --- vad menar du?
- Det låter så konstigt. Du är ju knäpp, men det är ok.


......

skeptisk

För många år sedan, när jag var student i Oslo, satt jag och hade ännu ett intressant snack med J.
-Vet du, sa han, vad som är det största hotet mot mänskligheten?
- Tja, sa jag, det finns väl ett och annat att hämta där.
Han böjde sig nöjt fram mot mig och sa högtidligt:
- Det största hotet är hjärnpesten, dumheten. Det är det största hotet. Då är alla religionsmotsättningar, miljöhot med mera inräknade.

Tänker på det ibland när jag läser om människans fåfänga försök att skapa sig en plats i universum. Senast var det när jag satt i väntrummet till kiropraktorn och bläddrade i en tidning om hälsa.
Store tid, vad får folk allt ifrån. Helande örter och mystiska metoder från antiken skall ge oss allt det vi saknar.
För mig är en sten en sten och inte en väg till hälsa eller något som kan ge mig en spådom om min framtid.
Jag säger hellre att "leve vetenskapen".
Tron kan inte försätta berg, mera försätta människor i den tron.
Dynamit funkar bättre om det är det man vill.