Haukeliseter

Skall snart ut på turné igen. Till staterna med Annbjörg Lien, Bruce Molsky och Tristan Clarridge. Blir säkert kul. Men det finaste ställe jag hittills spelat på är Haukeliseter. Bilden är från veckan efter midsommar 2005, frugan tog bilden en tidig morgon. Något att titta på när det blir för stressigt läge

flera strängar

Det kommer ofta folk fram efter konserterna och frågar varför jag har så många strängar på min fiol. Allmänbildningen är hög i landet, det måste man medge.
En fela har fyra strängar. I bästa fall. Och inte tio.
Men efter att Anders Rosén började sin förföriska introduktion av mångsträngsfiolen på mitten av sjuttiotalet har inte världen varit sig lik. För vissa.
Per Hardestam hjälpte mig och byggde om en gammal altfiol jag hade hemma. Jag hade vilda idéer om MÅNGA strängar, extra bassträngar utanför greppbrädan med mera. Men det blev fem spelsträngar och fem resonanssträngar. Mina vildare versioner tyckte han jag kunde bygga själv.
Tyvärr finns inte det instrumentet kvar, det blev till brasved efter att blivit överkört av ett tåg!
Tågtrauma - typ svettig, håll i fiolen när du står på stationen i Järvsö.
Instrumentet jag spelar på nu är byggt 1990 av Anders Norudde.
Men jag har inte helt släppt tanken på en basigare version av bordunfiolen. Det är bara lite mer pengar i kassan som skall till. Eller en sexsträngad sak vore kul.

Han stod utanför NK och gned på sin fiol.
Luggsliten jävel.
Sa att det var något av Vivaldi han spelade. Blivit arbetslös nu när Rhapsody in Rock symfoniorkester har tagit över all symfonisk verksamhet i landet.
Jag sa åt honom att ta ett riktigt arbete, slog plånboken hårt över strängarna så allt sprack i ett brustet ackord och gick nöjd därifrån.
Vid Dramaten stannade jag upp och såg hur vackert det hade blivit. De nya skyltarna i neon:
"Dramatens dröm - och upplevelsecentrum"
Det var så skönt att läsa hur den siste skådespelaren flytt över gränsen till Norge.
Vad skall man med teater till. Vi har ju Gladiatorerna, 24 - timmars porrvideo på storskärm i Kungsan och hela sveriges Stael von Holstein som både kulturminister och programledare i succén:
Miss hushåll
Dom som skall städa kan ju vara lite snygga också. Första pris är gratis inplantat med livstids garanti.
Jävligt skönt med muren dom byggt nu, ner mot Kungsan och vidare söderut.

-----------------------------

Vaknade med ett ryck.
Fan, vilken dröm.
Hemsk sak.
Tog en stund att hämta sig.


Mona, var är du???
Mona Sahlin!!!!!
Upp på barrikaderna nu.
Innan det är för sent.

Spelar på

Tjena

Nu har man fått det som alla hostiga höstar bär med sig. Förkylning, som i mitt fall brukar sätta sig så att jag förlorar rösten i en vecka eller så. Men vid konserten igår fick Jonas ta det ansvaret att vara den talande länken till publikum, vilket han gjorde med den äran.

Hundar skäller på gatan utanför.
Meningslöshetens TV strömmar som vanligt allt medan börserna dyker ner i botten av det gränslösa kapitalets gyttjegrop.
Höstlöven faller utan att bry sig.

Min världsmusiklista

Lyssnat på Klingan idag.
Igen.

Blivit lika besviken.
Igen.

Undrar hur programmet skulle låta om musiker fick göra urvalet?

Eller hur skulle alla dessa listor (typ världsmusiklistan med mera) se ut om musikerna gjorde dom.

Vad skall man med listor till?

Vad skall man med begreppet världsmusik till?

Vår del av världen tillhör ändå inte världen.

Det såg jag på ett skivomslag.

Det var för många år sedan, jag gick och letade efter plattor i en skivbutik. Det fanns sådant förr. Och så fick jag syn på en platta som hette nåt i stil med "ett axplock av världsmusik från europa".
Skivbolag typ Real World med han Peter Gabriel.
Eller nåt.

När jag gick i skolan tillhörde Norden den europeiska delen av planeten Jorden.
Men på baksidan av omslaget som jag stod och höll i, var kartan över Europa sådan, att kontinenten norrut tog slut vid Flensburg.

Norden var borta.

Skandinavien är alltid borta i de sammanhang där de radiojournalister som har blicken inriktad mot världsmusiken, tycks tappa fokus, och vi försvinner som spruckna såpbubblor i ingenting.

Eller så är det så att den musik vi gör här, vi Norrmän, Finnar, Svenskar och Danskar, helt enkelt är för dålig för att komma in i BBC's world music mix och listor av olika slag.

Men varför sitta här och klaga.
Man får väl göra en egen lista då.
Här kommer min lista för denna veckan eller månaden eller vad det nu blir. Nästa gång skall jag fråga grannen vad han vill skall var med.



1. Grosse Fuge. Musik: L v Beethoven.
1. I Österled. Musik: trad. Musiker: S Ahbäck, M Marin, M Olofsson, S Rosenberg
1. Fillevaren. Musik: Trad. Musiker: Daniel Sandén Warg
1. Consert for Cello and Orchestra. Musik: W Lutoslavski
1. Hjort Anders. 3 CD. Bolag: Giga
1. All musik med Torleiv Björgum, Ånon Egeland med flera norska musiker.
1. Musik av Tan Dun
1. Nguyen Ngoc Khanh (www.myspace.com/khanhken)(tips från esbjörn:)
1. Outhouse Allstars
1. Vallkyrien Allstars
1. Beond Neon, hornkonsert av Olav Anton Thommessen

Skriv gärna vad du vill ha på listan.

Flyga mellan grantopparna

Tjena

En sak till som varit inne i världens enda värmländska spelmanförbundstidning:

Alfred Magnusson, spelman från Mangskog, berättade en gång en historia om en man som kunde ta sig fram genom att svinga sig i trädtopparna. Han klättrade upp i ett träd, fick det i gungning och flög sedan som en trädekorre från träd till träd till han kom fram dit han skulle.
Det låter det.
Inte ens blanka skor hade han. Även om historien inte är sann (varför skulle den inte vara det?) så säger den en del om den skenbara enkelhetens bedräglighet i vilket det alltid ligger hårt arbete bakom.
Tillfredställelsen av att, i balanserad avspänning med fiolen under hakan, mejsla ut ett ornament i svår Bingsjömodell med därpå följande snygg kvartston som landningspunkt har för det mesta föregåtts av långa, ibland plågsamma övningstimmar.

En professor i juridik, jag har glömt vid vilket universitet, upptäckte till sin förvåning att hans studenter inte förstod honom. Han insåg att den digra utbildningen till trots hade de studerande en mager uppfattning om världen. Inte i förhållande till juridiken måhända, men till livet.
Det hela började med, vad jag minns, att han vid en föreläsning refererade till Kafka - "Det här är ett Kafka - liknande förlopp" - eller något i den stilen. Total tystnad, folk som skruvar sig i bänkarna.
Av detta följde att det, i tillägg till den tunga litteraturlistan, även tillfogades verk av författare som Kafka, Marquez, Dostojevskij, Tolstoj med flera.
"Juridiken handlar om lagar och system, författare skriver om människor och livet", var professorns svar till studenterna varför de skulle läsa skönlitteratur.

Jag möter det lite då och då, dessa tecken på hur bekvämligheten äter sig in på tillvaron och gör oss allt magrare i själ och tanke.
Nu senast träffade jag en man i Göteborg som i sitt yrkesliv varit verksam inom universitet. Hans ämne var knutet till naturvetenskapen och han var allvarligt bekymrad för återväxten.
Förkunskaperna i ämnen som matematik är för tunna, menade han. Det är märkligt med tanke på hur vi är alltmer omgivna av tekniska system. Problemet är att det är få som orkar med det tunga arbetet att lära sig grunderna, gå vidare och jobba hårt.
Alla vill bli idoler på en natt. Men även i sagans värld låg det tusen nätter bakom den tusenförsta.

I boken "Einsteins drömmar" ger författaren (som jag även här har glömt namnet på, och boken hittade jag inte) i olika drömscener bilder av hur man kan tolka relativitetsteorin.
(Här kan jag säga att jag inte är en naturvetare utan hopplös dyskalkyliker).
Det är världar som är snarlika vår egen men där förhållandet mellan de olika naturlagarna inte är detsamma som hos oss. I en av världarna är det så att tiden inte är konstant utan variabel i förhållande till gravitationen. Vid jordytan går tiden med en viss hastighet men flyttar man sig längre upp från jorden går den långsammare. Vid flera kilometers höjd (detta är en drömbild) går tiden mycket långsammare och de som har glädjen av att bo där kan glatt räkna med ett betydligt längre liv än de stackare som knatar omkring på gatorna långt därnere. Problemet är bara att även om de jordboende längtar efter ett liv upp i höjderna med flera år i pluskanten så har de människor som bor där inte så mycket tid att njuta av sin långsammare tidsaxel.
Det är oerhört dyrt att få lägenheter och arbete däruppe, man måste jobba hårt och många dör i förtid av stress.
Så summan av kardemumman är att alla har ett relativt lika långt liv vare sig man bor på gatan eller uppe i luften.
Men allt behöver inte vara så dystert. Det gäller att hitta någon slags balans så att man kan åka rätt mellan trädtopparna. Allt hänger samman, och Malte Lindeman, Valfrid Lindemans son - är inte en maträtt.

Paris Hilton och Hjort Anders

Senaste nytt!

Paris Hilton skall göra en remix på Hjort Anders Hjortingens polska med video och allt.
??
Bara ljug. Men det är viss skillnad på vilka nyheter som kommer över rampen.

En god vän sa: "Varför är ni så tysta och snälla - ni folkmusiker"?
Så berättade han om tiden före han fick upp ögonen för folkmusiken och vad som hände sedan.
Man skulle kunna säga att tiden före inskränkte sig till kunskapen om folkmusiken till något som spelades av en skrapig fiol till några som i lustiga kläder halkade omkring på en blöt gräsmatta vid midsommartid. Knappats värt att lägga på minnet.

Så hände något, via en nära vän tog han steget in till polskor, valser och hallingar.
-" Det var som att stiga in genom skåpet i sagan om Narnia. Man kom in i en helt annan värld. Helt fantastiskt. Varför fick jag inte veta det tidigare?"

Varför tar jag upp det här?
En anledning är just det att vi är så osynliga, vi liksom vissångarna, barockspelarna, nutidamusikmusikanterna och många andra i de genrer som ligger i musikmedias dikesren.

Men det finns ljus i tunneln. Ett är myspace. Om man går förbi de första anslagstavlorna som främst är ägnat åt den kommersiella musiken hittar man berg av guld från hela världen. Senast var det Mutinda - en musiker från Kenya som på något vis hittat fram till min myspace-sida.

Då blir man glad och Paris H och hennes gäng kan sitta kvar i sina limosiner. Det ger jag fan.


Mutindas myspace:

MySpace.com - Mutinda - - Afro-beat / Fusion / Acoustic...

Kolla länken

http://www.svd.se/kulturnoje/musik/artikel_1701621.svd

Maestro Oskar Andersson med elev. Foto Eva Ljungberg

Vilken självbild gäller

Idag ramlade det nya numret av musiktidningen OPUS i brevlådan.
Snygg sak, påkostad och känns tung i handen. Läsvärd, det menar jag. Och jag tänker på hur självklarheten lyser kring produktionen OPUS.
Jämfört med folkmusikens motsvarighet (?) Spelmannen är det som att jämföra en sportbil med en höskrinda.
När skall folkmusikerna ta sig på allvar? Jämför Spelmannen med den norska motsvarigheten Spelemannsbladet, en himmelsvid skillnad i kvaliteten. 10 - 0 till Norge. Vad beror det på?
Jag tror jag vet men lämnar det öppet för egna reflektioner.

Lira finns förstås att tillgå och är bra på många sätt.

Jag undrar om det som sagt inte har något att göra med självbilden. Eller vad vi tror är vår självbild.
Läs OPUS och gör följande tankeexperiment: byt ut Esa Pekka mot Ellika Frisell, Daniel Barenboim mot Jean Francois Vrod, Rolf Martinsson mot Sten Källman. Vad händer då?
Är det å andra sidan så att man i den klassiska genren bygger vidare på myten om geniet där framme på scenen och att man i folkmusiken lyckats med att alla är lika värda. Ingen sticker ut, inget intressant kommer fram. Allt rörs ner i en grå massa.Är vi tillbaka till det som Herder menade, att folkmusiken är sprungen ur den anonyma massan.
Inga toppar, inga bottnar.
Ingen utveckling.
Nu blir det kaffe.
Blåsträning

Snart ut på vägarna

Antingen är det inget eller så rullar det småsten runt huvudet för fullt.
Här har man gått hela sommaren och fixat med det som bör göras hemma. Inga spelningar, bara lugn och ro. Nu är det slut med det för en stund. Men för den som vill så går det bra och lyssna på gôbbera i Groupa.
Vi kommer till Arvika den 17/9 - Ingesund, sedan 19/9 på Allégården i Götet och avslutning på Fasching i Stockholm den 20/9.
Det ser inte mycket ut kanske, men jag hinner knappt hem och byta skjorta. Sen blir det USA i två veckor med Annbjörg Lien, Bruce Molsky och Tristan Clarridge.
Efter det, byta tvätt, snyta barn och pussa fru.

Då blir det Stockholmen igen och in i Stallet den 8/10 med Crane dance trio. Det är Jonas Simonson, Mattias Perez åsse je. Sen Kulturnatta i Götet - käcka å fina - den 10/10. Vi kommer till Linköpings folkmusikfestival också - till helga den 11/10.
(Det stod något i programbladet till denna festival att jag skulle ha uppfunnit bordunfiolen. Men det är inte sant. Är det någon som skall ha den äran så är det Anders Rosén. Tycker i alla fall jag.)
Sen skall jag hem och ta hand om trött fru och söte onger.
Tja

Radio i USA

Hej där.
Har en gammal kompis i USA som sitter en dag i veckan och sänder ut musik från vårt skandinaviska hörn.
Kolla in:
Länk
www.kfai.org

Go to the programs list, select "Scandinavian Cultural Hour" and find the archived broadcast from 3 sept -08.

Blogg nr 1

Hej och välkomna till min blogg.
Jag kommer att skriva om diverse fenomen som på något sätt har anknytning till mitt arbete som folkmusiker.

Däribland mina krönikor som jag skriver till Värmlands spelmansförbunds tidning.
Och lite annat smått och gott.

Här kommer en krönika från december 2007. Håll till godo

MVH

Blåsträng

Vissa dagar går allt i grått. Barnen bråkar om allt, ständigt fel sida om lyckans tärning. Högljudda röster som skriker ut förbannelser där besvikelsens tema går runt i ständiga variationer.

Det är inte alltid så lätt att vara sjysst diplomat som förälder när tröttheten efter diverse turnéer sitter fast i ryggen.

Men varför sitta här och klaga.

Ser på CNN i en liten paus på hotellet i Riga att det är rätt körigt i Pakistan. Och jag slipper visa upp fem kilo identitetspapper för att komma till jobbet varje dag bara för att jag bor om fel sida checkpointen i Västbanken.

Så vad har jag att gnälla över.

Snart kommer tillvaron att bäddas in i snömjöliga julsånger där vi skall köpa allt det lull-lull julen tycks kräva.

Då blir det fest igen.

För länge sedan, när jag som liten pojk bodde i Karlstad, tog jag ibland cykeln och stack iväg till höghusen i Våxnäs. Jag parkerade cykeln, sprang upp två eller tre trappor, stegen ekade dovt i hallen.

Där luktade det svagt av olika familjers middagar blandat med klorin.

Ringde på dörren dit jag skulle. Väntade en stund, hörde hur det rörde sig bakom dörren på andra sidan. Alltid samma ängsliga röst till en början.

- Vem är det? hördes det från den halvöppna dörren.

- Det är jag, sa jag.

- Jaså, är det du, kom svaret och rösten var stadigare nu, man kunde tydligt höra den lite sävliga jämtska dialekten.

Så fick jag komma in till spelmannen Rune Åsell.

Det är så länge sedan nu, men jag minns att jag var där och hälsade på lite av och till. Mestadels utan något mer ärende än att spela lite och kanske få pröva eller höra på Runes ständigt nya objekt, hans nyinförskaffade violiiner.

Han sa så, violiiner -- aldrig fiol eller fela. Violiiner samlade han på.

- `Ör, ´ör, vilken ton, ställ dig i köket så sätter jag mig i vardagsrummet.

Så stod jag där i köket och spelade på en violiin i mångatusenkronorsklassen, Rune satt i gungstolen i det lite lätt övermöblerade typiska 70-tals vardagsrummet och kommenterade klangen.

-`Ör, ´ör.

Ibland spelade vi tillsammans, jag hade med min egen fiol. Lite stämspel eller komp till olika låtar som Rune gillade att spela. En gång spelade han en jazzlåt, typ svingmodell.

- Jag har spelat allt möjligt vet du, jag kan jazz också, sa han.

Sen fick jag kaffe, kokkaffe med en nätt och jämt skönjbar styrka och kaka.

Så cyklade jag hem igen.

Nu finns inte Rune längre men hans stiliga och lätta spel minns jag tydligt, likaså hans ständiga klagan om sin hälsa innan han fick fiolen under hakan.

Alltid något gott att tänka på så här en kväll i november innan barnen har kommit till ro.