Det kommer ofta folk fram efter konserterna och frågar varför jag har så många strängar på min fiol. Allmänbildningen är hög i landet, det måste man medge.
En fela har fyra strängar. I bästa fall. Och inte tio.
Men efter att Anders Rosén började sin förföriska introduktion av mångsträngsfiolen på mitten av sjuttiotalet har inte världen varit sig lik. För vissa.
Per Hardestam hjälpte mig och byggde om en gammal altfiol jag hade hemma. Jag hade vilda idéer om MÅNGA strängar, extra bassträngar utanför greppbrädan med mera. Men det blev fem spelsträngar och fem resonanssträngar. Mina vildare versioner tyckte han jag kunde bygga själv.
Tyvärr finns inte det instrumentet kvar, det blev till brasved efter att blivit överkört av ett tåg!
Tågtrauma - typ svettig, håll i fiolen när du står på stationen i Järvsö.
Instrumentet jag spelar på nu är byggt 1990 av Anders Norudde.
Men jag har inte helt släppt tanken på en basigare version av bordunfiolen. Det är bara lite mer pengar i kassan som skall till. Eller en sexsträngad sak vore kul.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar