Idag ramlade det nya numret av musiktidningen OPUS i brevlådan.
Snygg sak, påkostad och känns tung i handen. Läsvärd, det menar jag. Och jag tänker på hur självklarheten lyser kring produktionen OPUS.
Jämfört med folkmusikens motsvarighet (?) Spelmannen är det som att jämföra en sportbil med en höskrinda.
När skall folkmusikerna ta sig på allvar? Jämför Spelmannen med den norska motsvarigheten Spelemannsbladet, en himmelsvid skillnad i kvaliteten. 10 - 0 till Norge. Vad beror det på?
Jag tror jag vet men lämnar det öppet för egna reflektioner.
Lira finns förstås att tillgå och är bra på många sätt.
Jag undrar om det som sagt inte har något att göra med självbilden. Eller vad vi tror är vår självbild.
Läs OPUS och gör följande tankeexperiment: byt ut Esa Pekka mot Ellika Frisell, Daniel Barenboim mot Jean Francois Vrod, Rolf Martinsson mot Sten Källman. Vad händer då?
Är det å andra sidan så att man i den klassiska genren bygger vidare på myten om geniet där framme på scenen och att man i folkmusiken lyckats med att alla är lika värda. Ingen sticker ut, inget intressant kommer fram. Allt rörs ner i en grå massa.Är vi tillbaka till det som Herder menade, att folkmusiken är sprungen ur den anonyma massan.
Inga toppar, inga bottnar.
Ingen utveckling.
Nu blir det kaffe.
Blåsträning
Inlägg
2 kommentarer:
Hej Mats, det var kul att Du börjat skriva på nätet. Jag gjorde det också för några veckor sedan men eftersom ingen svarar så känns det som att stå och ropa i skogen så jag börjar bli tveksam till det hela. Du har kanske lite samma problem, så här har Du en kommentar och kanske får jag en av Dig så är vi i alla fall två som står och skriker ut i ödemarken. - beche
Hei Mats, takker for kommentar på min blog! Spennende tankeeksperiment. De som til slutt blir de geniforklarte komponister og utøvere, er ikke nødvendigvis de "beste". Vil man bli geniforklart er det viktig med tilgang på det kontaktnettet som bidrar til geniforklaringer. For oss som komponister er det forlag, solister, dirigenter og artistbyråer. Har smakt litt på den verdenen, og som komponist medfører det at en må begrense seg rent stillistisk.
En av mine store illusjoner har vært at musikken i seg selv (dvs. partituret og dets klingende resultat) har en verdi. Det har gått opp for meg at vi dypest sett lager musikk for at noen skal ha noe å spille, administrere (det er et vanvittig stort kulturbyråkrati) og ikke minst ignorere... - dagfinn
Skicka en kommentar