Blogg nr 1

Hej och välkomna till min blogg.
Jag kommer att skriva om diverse fenomen som på något sätt har anknytning till mitt arbete som folkmusiker.

Däribland mina krönikor som jag skriver till Värmlands spelmansförbunds tidning.
Och lite annat smått och gott.

Här kommer en krönika från december 2007. Håll till godo

MVH

Blåsträng

Vissa dagar går allt i grått. Barnen bråkar om allt, ständigt fel sida om lyckans tärning. Högljudda röster som skriker ut förbannelser där besvikelsens tema går runt i ständiga variationer.

Det är inte alltid så lätt att vara sjysst diplomat som förälder när tröttheten efter diverse turnéer sitter fast i ryggen.

Men varför sitta här och klaga.

Ser på CNN i en liten paus på hotellet i Riga att det är rätt körigt i Pakistan. Och jag slipper visa upp fem kilo identitetspapper för att komma till jobbet varje dag bara för att jag bor om fel sida checkpointen i Västbanken.

Så vad har jag att gnälla över.

Snart kommer tillvaron att bäddas in i snömjöliga julsånger där vi skall köpa allt det lull-lull julen tycks kräva.

Då blir det fest igen.

För länge sedan, när jag som liten pojk bodde i Karlstad, tog jag ibland cykeln och stack iväg till höghusen i Våxnäs. Jag parkerade cykeln, sprang upp två eller tre trappor, stegen ekade dovt i hallen.

Där luktade det svagt av olika familjers middagar blandat med klorin.

Ringde på dörren dit jag skulle. Väntade en stund, hörde hur det rörde sig bakom dörren på andra sidan. Alltid samma ängsliga röst till en början.

- Vem är det? hördes det från den halvöppna dörren.

- Det är jag, sa jag.

- Jaså, är det du, kom svaret och rösten var stadigare nu, man kunde tydligt höra den lite sävliga jämtska dialekten.

Så fick jag komma in till spelmannen Rune Åsell.

Det är så länge sedan nu, men jag minns att jag var där och hälsade på lite av och till. Mestadels utan något mer ärende än att spela lite och kanske få pröva eller höra på Runes ständigt nya objekt, hans nyinförskaffade violiiner.

Han sa så, violiiner -- aldrig fiol eller fela. Violiiner samlade han på.

- `Ör, ´ör, vilken ton, ställ dig i köket så sätter jag mig i vardagsrummet.

Så stod jag där i köket och spelade på en violiin i mångatusenkronorsklassen, Rune satt i gungstolen i det lite lätt övermöblerade typiska 70-tals vardagsrummet och kommenterade klangen.

-`Ör, ´ör.

Ibland spelade vi tillsammans, jag hade med min egen fiol. Lite stämspel eller komp till olika låtar som Rune gillade att spela. En gång spelade han en jazzlåt, typ svingmodell.

- Jag har spelat allt möjligt vet du, jag kan jazz också, sa han.

Sen fick jag kaffe, kokkaffe med en nätt och jämt skönjbar styrka och kaka.

Så cyklade jag hem igen.

Nu finns inte Rune längre men hans stiliga och lätta spel minns jag tydligt, likaså hans ständiga klagan om sin hälsa innan han fick fiolen under hakan.

Alltid något gott att tänka på så här en kväll i november innan barnen har kommit till ro.