Flyga mellan grantopparna

Tjena

En sak till som varit inne i världens enda värmländska spelmanförbundstidning:

Alfred Magnusson, spelman från Mangskog, berättade en gång en historia om en man som kunde ta sig fram genom att svinga sig i trädtopparna. Han klättrade upp i ett träd, fick det i gungning och flög sedan som en trädekorre från träd till träd till han kom fram dit han skulle.
Det låter det.
Inte ens blanka skor hade han. Även om historien inte är sann (varför skulle den inte vara det?) så säger den en del om den skenbara enkelhetens bedräglighet i vilket det alltid ligger hårt arbete bakom.
Tillfredställelsen av att, i balanserad avspänning med fiolen under hakan, mejsla ut ett ornament i svår Bingsjömodell med därpå följande snygg kvartston som landningspunkt har för det mesta föregåtts av långa, ibland plågsamma övningstimmar.

En professor i juridik, jag har glömt vid vilket universitet, upptäckte till sin förvåning att hans studenter inte förstod honom. Han insåg att den digra utbildningen till trots hade de studerande en mager uppfattning om världen. Inte i förhållande till juridiken måhända, men till livet.
Det hela började med, vad jag minns, att han vid en föreläsning refererade till Kafka - "Det här är ett Kafka - liknande förlopp" - eller något i den stilen. Total tystnad, folk som skruvar sig i bänkarna.
Av detta följde att det, i tillägg till den tunga litteraturlistan, även tillfogades verk av författare som Kafka, Marquez, Dostojevskij, Tolstoj med flera.
"Juridiken handlar om lagar och system, författare skriver om människor och livet", var professorns svar till studenterna varför de skulle läsa skönlitteratur.

Jag möter det lite då och då, dessa tecken på hur bekvämligheten äter sig in på tillvaron och gör oss allt magrare i själ och tanke.
Nu senast träffade jag en man i Göteborg som i sitt yrkesliv varit verksam inom universitet. Hans ämne var knutet till naturvetenskapen och han var allvarligt bekymrad för återväxten.
Förkunskaperna i ämnen som matematik är för tunna, menade han. Det är märkligt med tanke på hur vi är alltmer omgivna av tekniska system. Problemet är att det är få som orkar med det tunga arbetet att lära sig grunderna, gå vidare och jobba hårt.
Alla vill bli idoler på en natt. Men även i sagans värld låg det tusen nätter bakom den tusenförsta.

I boken "Einsteins drömmar" ger författaren (som jag även här har glömt namnet på, och boken hittade jag inte) i olika drömscener bilder av hur man kan tolka relativitetsteorin.
(Här kan jag säga att jag inte är en naturvetare utan hopplös dyskalkyliker).
Det är världar som är snarlika vår egen men där förhållandet mellan de olika naturlagarna inte är detsamma som hos oss. I en av världarna är det så att tiden inte är konstant utan variabel i förhållande till gravitationen. Vid jordytan går tiden med en viss hastighet men flyttar man sig längre upp från jorden går den långsammare. Vid flera kilometers höjd (detta är en drömbild) går tiden mycket långsammare och de som har glädjen av att bo där kan glatt räkna med ett betydligt längre liv än de stackare som knatar omkring på gatorna långt därnere. Problemet är bara att även om de jordboende längtar efter ett liv upp i höjderna med flera år i pluskanten så har de människor som bor där inte så mycket tid att njuta av sin långsammare tidsaxel.
Det är oerhört dyrt att få lägenheter och arbete däruppe, man måste jobba hårt och många dör i förtid av stress.
Så summan av kardemumman är att alla har ett relativt lika långt liv vare sig man bor på gatan eller uppe i luften.
Men allt behöver inte vara så dystert. Det gäller att hitta någon slags balans så att man kan åka rätt mellan trädtopparna. Allt hänger samman, och Malte Lindeman, Valfrid Lindemans son - är inte en maträtt.