Inlägg av Mats Edéns music page.

Review on "Pastern" in fRoots - magazine

Got this amazing review in the latest issue of fRoots magazine, (http://www.frootsmag.com/)

MATS EDÉN

Pastern Gammalthea SEWJN 17

Mats Edén is, and has been since the 1970s, an absolutely key figure in the energy and evolution of Sweden’s folk music. The core and main composer of Groupa, collaborator with many other leading musicians, and to be found at the heart of the most intense buskspel clusters of musicians at spel- mansstämmor, the new music flows out of him as he deeply explores, masters and revels in the stretched relationship between rhyth- mic pulse and melody in Swedish and Norwe- gian dance music.

On Pastern he rounds up 26 tunes from throughout his life, about half of them his own, the rest traditional, some learnt from 1910-20 recordings. He plays them on solo fid- dle, viola d’amore, viola, hardanger fiddle or one-row melodeon, occasionally tracking his own duet part, and, if you let the CD run on after the last track, a burst of mad diddling.

Simple, it might seem, but there’s so much going on within the music rhythmically and in double-stopping. There’s a rich seam here for any fiddler, and any classically-edu- cated violinist who reckons they know it all should hear the stuff on this CD, listened to perhaps back-to-back with Bach’s and Bartók’s solo violin pieces.

www.matseden.se

Andrew Cronshaw

Selmas skrädmjölsdrömmar och Västanå Teater

Familjen begav sig nyligen till Sunne för att se Västanå Teater's uppsättning av Nils Holgersson och passade på tillfället att besöka Mårbacka, bland annat för att barnen skulle få en liten uppfattning om vem som skrivit berättelsen och var hon bodde. När vi kom fram var det äppelfest på Mårbacka, med artbestämning, försäljning och tillverkning av must och annat som hör skördetiden till. Jag fastnade framför en av de upplagda äppelsorterna och försvann in i barndomens äppelätande. Där, på en liten papptallrik, låg fyra äpplen och en lapp med texten Astrakan, Stor Klar, hållbarhet – kort, användning – kan lätt spricka. I vår trädgård i Karlstad, där jag bodde under uppväxtiden, växte ett astrakanträd. Somliga kan ha svårt för den lite vattniga konsistensen som klar astrakan erbjuder. För mig var det alltid en lycksalighet att såsom man äter ett fullmoget päron slicka i sig äpplets saftiga fruktkött. Nu handlar det inte bara om ett äpple, utan även det filosofen Spinoza skulle kalla en substans, som är i sig själv och bärare av mer än en egenskap, mer än att vara ett av många äpplen i en skål. När jag föreställer mig t ex äpplet, gäller det tänkandets attribut och när jag erfar äpplet med mina sinnen, rör det sig om utsträckningens attribut. Dessa båda attribut är således att föreställa sig som två sidor av samma mynt, det ena existerar inte oberoende av det andra utan de kompletterar varandra. 1. Jag tänker mig äpplet - jag erfar tänkandets attribut. 2. Jag ser, tar i eller biter i äpplet – jag erfar utsträckningens attribut. (Kjell MacDowall. Komvux Gotlands distanskurs i filosofi.) Det finns många verktyg för att ge förklaringar till det som omger oss. Ett är atomistens synsätt som anser att helheten är summan av delarna medan holisten säger att helheten är mer än summan av delarna. Så här förklarar MacDowall det som är holistens utgångspunkt: Föreställ er två notpapper som båda innehåller exakt lika många tecken. Det ena är sammanställt av mig, det andra rymmer Für Elise av Beethoven. För att informationen ska bli fullständig lägger jag till bekännelsen att jag inte behärskar notskrift. Dessa kompositioner består av lika många delar, men den ena är betydligt mer njutbar än den andra. Här behöver vi införa begreppen kvantitet och kvalitet. Båda notpapperen innehåller samma kvantitet, nottecknen, men musikstyckena är kvalitativt olika. Skillnaden beror på hur de olika tecknen är organiserade i förhållande till varandra. Helheten är sålunda betraktad mer än summan av delarna. Bland allt det som erbjuds i museibutiken på Mårbacka finns receptet till ”skrädmjölsdrömmar”.Jag funderade efteråt i lyckoruset efter teaterföreställningen med Nils Holgersson. Det var så vackert på alla plan. Det underbara att få var en del av en teaterpublik som nästan efter varje scen applåderar, visslar och i avtacket inte vill att det skall ta slut. I alla de händelser som skådespelet frikostigt gav oss öppnades många drömrum. Känslodraperiet står vidöppet, man blir svag men i samma stund lycklig, medveten om allas vår skörhet. Hur väl vi behöver drömma, till helheten. Som kanske är större än delarna, både vad gäller astrakaner och Selmas kakor. Oskar Andersson, vår ciceron i den Mangskogska musiken, höll på i många år med att färdigställa en damm som från början var en tunn rännil genom ett stenröse. Till slut låg där en vacker liten tjärn, med näckrosor och allt. Till skivomslaget till min solo – CD Läckerbiten skrev jag en vers som slutar: Hur lång tid tar det bli färdig med sin dröm? För Oskar Andersson tog det 20 år, så var dammen färdig. För mig – att hitta knastret från Lejsme Pers stråke. Tack Selma för dina drömmar och Västanå Teater för att vi får vara med på er resa.

Krönika till Värmland spelmanförbunds tidning maj 2013

Det är lustigt hur en första lyssning av en musikers prestation helt kan förlora sin tjusning vid närmare studier kring denne persons förehavanden. Jag sitter och bläddrar bland pianister på youtube och hittar en inspelning med Ellen Ney (1882-1968), en av de stora pianisterna i den gamla skolan. Jag lyssnar på och njuter av hennes version av Mozarts ”Turkisk marsch” och läser att hon var elev till Liszt i andra led. En av hennes lärare var Emil von Sauer från Wien, en av Liszt's elever. Bara en sådan sak föder min nyfikenhet att få veta mer. Så ser jag att det i kommentarsfältet finns en del borttagna kommentarer men som går att klicka på för att läsa vad som varit så stötande. Och här någonstans börjar jag fundera på vad jag skall tro. Jag letar vidare och får bekräftat på flera håll att det stämmer det som de borttagna kommentarerna vill belysa. Visst får man hylla en stor musiker men inte helt undanhålla det faktum att exempelvis Ellen Ney var medlem i Nazistpartiet. Pianisten Stephen Houg skriver i The Telegraph en artikel om henne: ”According to the pianist Edward Kilenyi, who was a captain in the US Army at the time, she would read extracts of Hitler's writings and soldiers' letters from the concert stage; and in Salzburg, where she taught during the war, she used to honour Beethoven's bust with a Nazi salute. After the war she was banned from performing in Bonn, and a request in 1952 for this ban to be lifted was refused.” Houg lyfter sedan fram Dame Myra Hess (1890-1965) som ett exempel på en motsats till Ney. Hess som var samtida med Ney (det finns en del filmklipp på youtube med både Ney och Hess) stannade kvar i ett sönderbombat London för att med sin musik ge styrka till folket under det pågående kriget. Det är inget man hör i deras tolkningar vad de har för politiska åsikter. Men man kan bara se på vad som händer i vår egen tid och undra i vems tjänst vi skall ge vår musik. Det finns alltför många exempel på hur censur och politiskt förtryck krossat många musikers möjligheter. Ett i högen är de futuristiska tonsättare och pianister som under de första åren efter den ryska revolutionen verkade i Sovjet men som efter Stalins maktövertagande tystnades, deporterades eller tvingades fly. En av dessa var kompositören och pianisten Vsevolod Zaderatsky (1891-1953) vars musik inte passade in i systemet och blev därför under en period deporterad. En annan musiker som helt motstod Stalins påtryckningar men som via sitt briljanta spel lyckades undkomma ett värre öde var Maria Yudina (1899 – 1970). Hon var enligt uppgifter den pianist “who moved Stalin”. För den som vill veta mer om denna märkliga historia kan läsa följande artikel: http://www.crossroadsculturalcenter.org/events/2011/9/17/maria-yudina-the-pianist-who-moved-stalin.html

From Sweden productions

I am is proud to present my new management;
From Sweden Productions.

For bookings and information please contact
sofie@fromswedenproductions.com.

Film på Musikhögskolans hemsida

http://www.mhm.lu.se/utbildning/laerarutbildning-i-musik-ie-instrumental-ensemble-/folkmusik

Potatis och polkor

En god vän till familjen har startat ett konstnärligt projekt.
Vännen letar upp och dokumenterar alla möjliga och okända potatissorter man kan tänka sig.

Långa, smala, blå och ovala, många ovanliga och vissa som riskerar
att försvinna.
Men tack vare intresserade människor runt om i världen med stort
intresse i dessa knölar finns det nu ett hopp för Mehlige
Mühlviertler, Solanum Ajunhuirii, Rosa Tannenzapfen och alla de
andra att leva vidare.
För många år sedan var jag och hälsade på spelmannen Oskar
Andersson i Mangskog och passade på att bo där en vecka.
Leif och Inger Stinnerbom och jag var där ofta men ofta över dagen
för inspelning av låtar med mera så jag kom överens med Oskar att
boka in en vecka.
Småprat, fiolspel och kaffedrickande och promenader stod på
programmet.
Oskar var alltid tidigt uppe även om vi suttit länge på kvällarna
och spelat tillsammans. Långt före mig hade hans dag startat.
När jag och min vän som var med mig hade lyckats baxa oss uppför
backen till huset var han alltid i full gång med något.
En morgon, eller rättare sagt förmiddag, stod han ute på sin
potatisåker och vände vant på jorden.
Solen sken varmt och det var en vacker bild med den gamle mannen,
hans potatishacka och lugna rörelse med redskapet.

Han stannade upp då vi kom, lutande sig mot hackan log och undrade
om vi sovit gott.
Han berättade sedan att han brukade samla på olika sorters potatis
från grannar och bekanta runt om Mangskog och i Värmland.
Han hade full koll på namn, platser och smakvarianter. Sedan gick
vi in och drack kaffe och spelade en och annan låt.
Oskars potatisåker ligger sedan länge i träda, sånt är livet. Bra
är det i alla fall att låtarna lever vidare, små, knöliga och
smakfulla som de potatisar han hade i sin åker.

gott att leva

Idag är det helt ok. Sol, dotter T har bakat rulltårta med björnbärssylten från förra året. Kaffe i trädgården, och saft till barna. Bäcken rinner sakta och huvudet är helt i vila
http://www.youtube.com/watch?v=P2nqQ80DeZo&feature=channel_page

Healing - ett felskär i tillvaron

Idag är det som alla andra dagar. Vaknar, väcker barn, kaffe och så skall ungarna till skolan.

För några dagar sedan var det vackert väder, sol och värme.
Idag snöar det.
Inget konstig med det, lite trist bara. Jag hämtar tidningen och med i bagaget kommer en reklamlapp om en kommande tillställning här i naboskapet. Det skall visst handla om eko-mat, massage och healing.

Ekologiskt käk och massage är helt ok men för en stillsam tvivlare är det sistnämnda en helt obegriplig "sak".
Det är så märkligt att vi i vår upplysta tid och möjlighet till inlärning, fortfarande kan vilseledas av allehanda ockulta fenomen, av andar och demoner.

I tidskriften Folkvett nr 2 2006 skriver Lennart Sjöberg (professor i psykologi vid handelshögskolan i Stockholm) i en artikel om nyandlighetens psykologiska rötter och om dess bakomliggande orsaker och om skillnaden mellan kognitiva eller affektiva faktorer.

Det vill säga - om jag fatta det rätt - så spelar det ingen roll hur många gånger man säger att änglar eller spöken inte finns på riktigt. Vill man tro på tomten så gör man det och vill man se sitt inre medium så gör man det också.

Även högt utbildade ...personer kan ha de märkligaste vanföreställningar. Det handlar inte om kognitiva feltänk, utan om önsketänkade och om emotionella faktorer. Önsketänkandet leder till starka positiva samband mellan faktorer som egentligen, i en rationell värld, skulle vara oberoende eller negativt relaterade...De affektiva processerna styr och de kognitiva används för att berättiga de åsikter och beslut som fattas på helt andra grunder än de rationella. (Sjöberg 2006)

Det är på ett sätt sorgligt att folk lägger ner så mycket energi på luftslott. Spela fiol istället, eller dragspel. Det är den bästa medicinen och ger inga följdverkningar.

Men det finns även de som tjänar pengar på andras sökande efter mening. Jag tycker det framträder inte helt mjuka personligheter bakom alla dessa tjusiga annonser och hemsidor i beskäftet kring nyandligheten.
Undrar vad Voltaire skulle sagt om dagens ockultism.

Kanske nåt i stil med: har ni inte kommit loss från det där än.

Groupa på Café Mir i Oslo

Bland allt elände med finanskrisen och finansgrisar (som det senaste att cheferna på Saab tar ut miljoner i bonusar allt medan skeppet sjunker... Men det är väl så råttorna beter sig) så är det skönt att tänka på goda stunder. Här är en med kamraterna i groupa och den otroligt sköna publik vi hade på vår konsert på café mir i oslo. Roligt var det också i det att Cafét ligger ett stenkast från den gata jag bodde på i stan under den tid jag studerade.

Dalahyl!

Sitter efter avslutat och välförättat värv och lugnar ner spelnerverna tillsammans med M och D i studion. Så kommer det fram lite av varje till underhållning innan bingen kallar. Det letas och presenteras det ena efter den andra ur gömmorna.
Det var ett tag sedan jag lyssnade på plattan Dalahyl.
Bra musik och så skönt att det finns sådana människor som kan skapa dessa välljud.
Spelmännen heter Anders Nygårds och Magnus Stinnerbom. Otroligt snyggt och levande spel.
Himlen kan vänta.

Ny Gigaplatta på G

Äntligen!!
I morgon skall vi börja med skivinspelningen som vi väntat på så länge.
1977 spelades "Lika många fötter som i taket" in med Leif och Inger Stinnerbom plus undertecknad.

Nu - några år senare - kommer uppföljaren. Och med på resan är nu kidsen.

Helt underbart skall det bli.
Det kommer att töa runt Outhouse av musikalisk värmestrålning.

Krokidilen RIP

Här är den!
Den olyckliga fiol som gick under namnet "krokodilen"
Byggd en gång i Tyskland eller nåt och senare på 70-talet eller tidigt 80-tal ombyggd till viola d'amore av Per Hardestam.

Den råkade ut för många missöden.
Några av dessa händelser:

1. Ett mickstativ ramlar in på scenen på grund av förbipasserande dansare och micken landar rakt på nedre delen av locket. En liten bit av locket lossnar.
2. En man råkar snubbla på micksladdarna och fiolen ramlar i golvet - greppbrädan lossnar.
3. En man råkar snubbla på scenen - på väg ut med en stege, fastnar med foten i den halvöppna fiollådan, lådlocket far upp och hans fot landar rakt på fiolens lock som spricker som ett äggskal.
Nytt lock tillverkas av Anders Norudde.
4. Ett snabbt förbiåkande godståg drar på grund av luftdraget med sig lådan --- sen är det kört för tid och evighet.

Tema med variation

Jag är ute och tar en promenad och så händer det!
Jag faller, först ser det inte så illa ut. Men väl hemma märker jag att värken i handleden inte vill släppa.
Höger hand, stråkhanden.
Senare hos läkaren konstateras ett benbrott som kräver behandling och vila.
– Du måste vila minst ett halvt år innan du kan börja träna upp dig till att spela, säger läkaren.
Men efter 3 månader får jag ett grönt kuvert från Försäkringskassan som meddelar att jag genast måste ställa mig till arbetsmarknadens förfogande. Annars mister jag allt, sjukpenning, a-kassa, förståndet – allt.
Och senare hos Arbetsförmedlingen får jag ett tips på ett jobb som jag med min skada kan hantera. Ett receptionsjobb i Alvesta.
– Men jag bor ju för fan i Skåne! Och sedan är det så, att det jag kan är att spela fiol.
– Det har inget med saken att göra, får jag till svar.
Men detta är inte sant. Historien alltså. Jag har inte ramlat och brutit sönder något, ännu.
Hörde på radion om en snickare som fått en ny höftled. Han skulle behöva vila minst 6 månader. Men med de nya reglerna får han vackert släpa sig till något nytt jobb varhelst det finns något efter bara 3 månaders konvalescens.
Cynism eller vansinne?
Inget annat än politik, kära medborgare.
Precis samma som nu vill skrota det kulturella välfärdssystem som byggts upp under lång tid och som när man berättar om det för utländska kollegor man alltid får lätt avundsumma blickar.
– Tänk vad bra ni har det där, att man värderar kulturen så väl i ert nordliga land.
Den tiden kan snart vara förbi. Den nya kulturutredningen väntas komma med släggor att slå samman, eller sönder om man så vill, det som under långliga tider byggts upp till gagn för kulturarbetare och dess publik.
Man kan undra varför.
Finns det någonstans här en grundsyn där man betraktar kultur och utövare av denna verksamhet på samma sätt som korvskinn. Så länge det finns efterfrågan på skinnen finns det ett berättigande.
Det händer omkring oss hela tiden, små ras här och var som tillsammans bildar ett illavarslande moras av ett samhällsbygge i förändring. Ett samhälle som inte bygger på ord som samhörighet, solidaritet, oegennytta.


”I fiktionen bor ju fantasin och i fantasin föds empatin.... Bra litteratur föds ur brist, för konst är längtan och det är längtan som leder oss vidare”, skriver författaren Lotta Lundberg i Sydsvenska Dagbladet måndagen den 26 januari.

Kan det sägas bättre?
Kanske inte, men här kommer några andra versioner på samma tema. Några rader som många gånger skänkt mig tröst när ignoransens hydra härjar.

”Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllene dosor.
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.


En till:

Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal

Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel ä r ej minen, hur god och blid och mild.
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
- men bakom står Hin onde och hostar så smått.

Gustaf Fröding. Ur: Nya Dikter.

Lägg ner

Ibland undrar man.
Som det här med ödmjukheten en annan känner för hantverket musik.
Det är på ett sätt självklart. Tänker med tacksamhet på mina lärare jag haft genom åren som lotsat mig fram till de insikter jag förhoppningsvis har idag. Musik är inte lätt, inte lätt att lära sig och utöva. Men det är det som är utmaningen.
Min gamle fiollärare Sigvard Stenberg, på kommunala musikskolan i Karlstad, var en bra lärare. Tack vare hans kunskaper och pedagogiska gärning kan jag idag leva på att spela och lära ut musik till andra.
Det är inget konstigt med det i och för sig. Men när man läser om vad som händer i Helsingborg och deras kulturskola blir jag både arg och ledsen. Gå in på http://www.musikskolansframtid.se/
På sikt kan detta få allvarliga konsekvenser. När ett tänkande som passar in i företagsvärlden (eller gör den det?) flyttar in i andra sektorer blir det inte med automatik bättre.

vofför spelar dom på det viset?

Första gången jag hörde Gössa Anders på platta, det var någon gång i början av 70 - talet, föll mina öron samman av besvikelse.
Jag hade en stor passion och det var Orsalåtar. Det var låtar som hade skimret och ljudet jag inte fann (då) i Värmlandsmusiken. Jag och kompisen U gnetade på med låtarna och hemma vid min lilla grå resegrammofon lyssnade jag storögt på Bockfot med Pers Hans och Björn Ståbi.
Så var det någon som sa: "Dom har givit ut Gössa Anders på platta"! - (d v s LP, jag är 1500 år gammal).

Så illa det lät, och falskt. Strävt och oskönt. Inte alls så där snyggt som jag hade önskat att det skulle vara.
För jag visste vad som var rätt och fel, tonåring som jag var.
Nu sitter jag själv där, med studenter lite äldre än 16 men dock unga.
"Du skall lyssna på Gössa Anders, Hjort Anders, Bengt Bixo. Och sedan har vi Torleiv Björgum, Hauk Buen och alla dom andra. Inte minst Nils Agenmark"
Ibland tar det stopp, särskilt med Agenmark.
"För mycket, för mycket av allt"
Så går tiden. Efter några år - detta har hänt vid flera tillfällen - kommer kommentaren: "Du, jag lyssnade på Agenmark idag. Helt otroligt, så bra han spelar."

Det som ger lite motstånd i början vinner väl i längden.
Fortfarande får jag välbehagsrysningar av "de gamle".

Skriver och studerar Stravinsky

Vältrar mig runt i Våroffer av Stravisky. Har haft partituret länge, minst 25 år. Blir alltid lika nervös när jag närmar mig notsidorna. Mest för att jag ser mina egna brister och hur oändligt långt det är till besluten.
Håller på med en grej för orkester och viola. Kan nog bli rätt ok.
Men vem vill spela eländet månntro?
Spelade upp lite på datorn för en av ungarna

- Pappa, vad kallas sån musik?
- Tja, konsertmusik eller --- vad menar du?
- Det låter så konstigt. Du är ju knäpp, men det är ok.


......

skeptisk

För många år sedan, när jag var student i Oslo, satt jag och hade ännu ett intressant snack med J.
-Vet du, sa han, vad som är det största hotet mot mänskligheten?
- Tja, sa jag, det finns väl ett och annat att hämta där.
Han böjde sig nöjt fram mot mig och sa högtidligt:
- Det största hotet är hjärnpesten, dumheten. Det är det största hotet. Då är alla religionsmotsättningar, miljöhot med mera inräknade.

Tänker på det ibland när jag läser om människans fåfänga försök att skapa sig en plats i universum. Senast var det när jag satt i väntrummet till kiropraktorn och bläddrade i en tidning om hälsa.
Store tid, vad får folk allt ifrån. Helande örter och mystiska metoder från antiken skall ge oss allt det vi saknar.
För mig är en sten en sten och inte en väg till hälsa eller något som kan ge mig en spådom om min framtid.
Jag säger hellre att "leve vetenskapen".
Tron kan inte försätta berg, mera försätta människor i den tron.
Dynamit funkar bättre om det är det man vill.

En dag som alla andra

Grå decembereftermiddag. Hämta barn, förbereda middagen och lägga leriga overaller i tvättmaskinen.
Idag skall jag försöka laga moussaka eftersom auberginerna i kylen var på väg att flytta.
På vägen hem lyssnar jag på Nordan, en platta jag var med och spelade in för - herregud – 15 år sedan. Tänker på när jag lyssnar att Lena Willemark bara ÄR bäst.
Så glider tankarna vidare, allt medan ungarna stökar i bilen som brukligt är. Ser framför mig synen av grånade män, deras allvarsamma nackar klädda i begravningskläder.
Kyrkan är stor, vit och ute lyser en svag sol. Längst fram en kista och mitt sinne är tungt. Det är spelmannen Oskar A’s begravning. Hösten Mangskog 1986, jag är osäker på när på året det var.

Tillbaka i bilen, ena dottern läser högt ur en mangabok och jag försöker lyssna på S’t Göran och draken.
Snart hemma och jag skall snart skära lök och fixa till en förhoppningsvis ätbar middag. Den som inte gillar moussaka får käka hällbröd istället. Gott och enkelt.
Filmjölk, hjorthornsalt, salt, socker, smör och mjöl, det är det hela.
Så steker man den utkavlade degen i torrt och inte för varmt stekjärn.

Rena latinet

Så här kan det också se ut.
Det är en bit av en låt för flöjt, oboe och cello. Sunt aliquid manes, letum non omnia finit heter den.

Passar både till sillen och pannkakan.

Mina favoriter

Det gällde en fråga kring min ”lista” över världsmusiken.
När jag nu lagt den på hyllan med annat glömt och bortkastat, finns det något jag skulle kunna säga om vad jag gillar att lyssna på.

Uppmaningen från Claes var en stilla undran om min favoritmusik just nu.
I dagsläget är det lite magert med den saken. Vår ”Hifi-anläggning” är i nedan sedan en tid tillbaka. Och den enda stund på dagen jag i lugn och ro kan lyssna på musik är på väg till eller från Malmö. Men den bilstereon jag har börjar krångla och vill inte spela vissa plattor. Jag hade lust att lyssna på lite Menuhin och hans Mozartspel. Inget hände mer än att jag fick felmeddelanden på stereons bistra display. Det som funkar är min 78 – varvs vevgrammofon. Och där lägger jag på allt möjligt, Heifez, danska schlagers och gud vet allt som finns i lådan.
För mig är det inte färskheten på musiken som styr mitt lyssnande. Jag går gärna tillbaka och lyssnar på gamla plattor om och om igen.

Några favoriter:
Farkadden med Torleiv H. Björgum, en av favoriterna är låten Uppstaden,
En CD med Ligetis konserter, cello – violin och pianokonserterna.
Beethovens samlade stråkkvartetter.
Olika verk av Lutoslavski
Beethovens pianosonater spelade av A Brendel.
I Österled, platta med Sven Ahlbäck, Mickael Marin och Susanne Rosenberg
En platta med blandade verk av Xenakis
En annan med kammarverk av Charles Ives
Harmonia Artificiosa av H I F von Biber


Annars så går jag mycket in på Myspace och lyssnar på vad folk har för sig.
Några favoriter:
WargBuen
Bruce Molsky
Anne Hytta
Annbjörg Lien
OAS – Outhouse Allstars
Vallkyrien Allstars
Delta Head
Zapp string quartet
Ingvar Ringestad

Och så vidare

Uppdaterad världsmusiklista

Hej där igen

Nu har jag överlagt med mig själv länge och väl.
Och kommit fram till följande.
Jag lägger ner min lista över världsmusiken.
Eftersom det är en tydlig antilista är det enda raka att lägg ner den.
Mer ärligt så.
Så här kommer mina ickelista över världsmusiken dagens dato:
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.




Vad skall man då göra?
Tänk själv, lyssna med öppna öron.
Låt inte andra leda ditt lyssnande utan se dig som en helt fri individ, fri att upptäcka allt från Brötzman till Haydn, från Lejsme Per till musik från Mali.
Till det behövs inga listor och inga musiklapplisor heller.

Och de nominerade är

Här är nomineringarna till de mest prestigefyllda kategorierna.


Så står det på SVT's hemsida.

Om de grammisnominerade.

Fanns folkmusik/visa med där bland de prästichefyllda?

Var det någon som trodde att folkmusiken hade status så bet den i sten. Eller högg sig i näsan eller vad man nu skall säga.

- Varsågoda, välkomna hit. Får jag se, ert inbjudningskort här, just det - folkvisa. Ni skall sitta där borta. Under trappan, vid dörren mot källaren. Lite dragit kanske, men med en kofta på så blir det ganska mysigt. Ni är väl vana vid buskspel och myggor, ha ha ha. Tänd inte ljusen på bordet bara, det kan vid luftdraget bli så att pappersduken tar fyr.
...
-Jo, dom andra har tygdukar.
...
-Inte konstigt alls. Maten hämtar ni själva i den andra avdelningen.
...
-Vad menar du? Inbjudna till samma fest, ja ja. Men man kan ju inte behandla alla lika, hur skulle det se ut. Så lite som ni säljer med era felor och hambotjo.

Och jag som någonstans trodde att vi levde på 2000-talet.

Skepp som mötas

Vissa korta ögonblick är det som om det synbarligen slumpmässigt händelselösa kan lyfta det vardagliga kringströvandets möda.
Jag skall köra bil in till stan och åker mot den lilla korsningen. Precis innan jag stannar för att se om kusten är klar kommer en gul postbil från vänster samtidigt som en dito sak kommer från höger. De möts i ett försvinnande kort ögonblick framför mig i den stund jag stannar bilen. I radions ljumma brummande från SMHI får jag veta att det blir regn i morgon.

En krönika till ur Värmlands spelmansförbunds tidning.

Låt mig säga det först en gång för alla. Jag har inte uppfunnit något. Mina låtar och andra mer notskrivna kompositioner är enbart en återklang av vad jag hört och som jag sedan smält ner till något som andra i sin tur kan återanvända.
Jag går förbi anslagstavlan i vår lilla affär i byn och läser bland bortsprungna katter och annat som hör till den öppna kanalen, ett papper med lila och röd skrift. ”Medium - seanser – privata sittningar – husrensningar”.
Och sedan ett mobilnummer i tunna remsor varav flera har rivits av. Står där med mina mjölkpaket och jäst och funderar på hur det går till. Att med ett medium rensa ett hus. Det skulle behövas hemma, med fyra barn i yngre ålder och allt vad det för med sig. Men inget medium i världen skulle kunna ställa till allt det jag och familjen behöver via ockulta sökningar i det fördolda.
Här måste jag nog göra en och annan av er besviken. Jag tror inte på tomtar, alver eller annat oknytt. Jag läser gärna Voltaire och prenumererar på tidskriften ”Folkvett” som är ett organ för vetenskap och folkbildning. Där kan man få sig till livs allehanda saker som ligger inom det skeptiska fältet. Currylinjer, renande andar och andra paranormala fenomen särskådas, pseudovetenskap presenteras. Det är inte mycket som slipper igenom det granskande ögat. Och därför är det på sin plats, att i den andan säga, att jag, med största sannolikhet, är rätt person att mota mytbildningar kring min egen person åt sidan. I programmet till årets upplaga av Folkmusikfestivalen i Linköping finns en presentation av mig som musiker. Det mesta av det som står där stämmer utom två saker. Jag är inte uppfinnare av bordunfiolen och jag är inte folkmusikforskare. Äras den som äras bör. Och allt hänger samman i en lång kedja. Hade inte Jan Johansson gjort sin ”Jazz på Svenska” hade kanske inte Anders Rosén gått över från jazzen till folkmusiken.
Och då hade kanske Anders inte gjort skivan ”Forsens låt” vilken förde med sig att Leif Stinnerbom och sedan jag några år senare skaffade oss fioler med resonanssträngar. Leif fick sin fiol byggd av Kåre Leonard Knudsen, samma byggare som till Anders fiol på ”Forsens låt”,. Min första d’amore var min gamla viola som Per Hardestam byggde om till en femsträngad sak med fem resonassträngar. Den gick sedan ett bister öde till mötes det en konfrontation med ett framrusande godståg har att bjuda en tunn fiollåda på drygt 7 kilo. Till det behövs ingen större vetenskap för att räkna ut det givna resultatet. D’amoren eller bordunfiolen jag spelar på nu är byggd av Anders Norudde. Men heder till den som äras bör, skål Anders Rosén. Och vad min forskning angår finns inte mycket att säga om man med det menar sådant som finns i det skrivna ordet. Mer om det en annan gång och jag säger som i Taube’s ”Möte i monsunen”

-Men nu säger jag adjö för din styrman går från bord.
-Ja, men Fritiof, elefanten, vem fick den?
-När vi träffas nästa gång skall jag besvara dina ord,
vi ska segla nu och sätta kurs igen!

Jaja

Satt och snackade med en av musikerna i Malmö kammarorkester.
Det han berättade för mig fick mig att rysa. Och inte av behag utan det kröp av olustkänslor inom mig.
Han berättade att han i sitt yrkesliv som musiklärare slitit och kämpat som man nu gör för att bygga upp något fint för de kommande generationer av musiker som skall ta över det som är vårt kära hantverk.
Och in från ovan kommer en ny chef, en svadande sval människa som pratat om "kunder" och "målgrupper" och om pabblick reläjschons. Och alla lärarna på den skola han arbetar har fått sparken, för att de sedan skall söka sin tjänst igen. Om de nu får sitt jobb tillbaka!
Det beror på "kunderna". Varför stå i ett övningsrum och slita näven av sig för att kunna spela Schostakovich eller Lejsme Per.
Varför lära sig något överhuvud. Låt oss alla gå in i dimman, livnära oss på sega råttor, marsh mallows och stirra oss blodiga på dokusopor.
Sedan kan Björklund komma in en dag i veckan och dela ut veckans dumstrut till den som inte vet att uppföra sig.

Peter spelar in

Peter Bjuhr spelar in. Det är meningen att så småningom blir det en CD med musiken från delar av kvällens konsert. Stefan Klaverdal och Peter har sedan i fredags suttit och spelat in musiken. Det dröjer not ett bra tag innan plattan kommer ut. Många andra låtar skall spelas in. Så det blir nog inte före 2010 eller nåt sånt till plattsläpp. Men varför skall man ha bråttom.

Bild från repet

Johnny Hedlund, saxhjälte från Sunne, repar konserten med orkestern.

Konsert i kväll

Lång resa till den här konserten.
Men nu bär det av. Klockan 18 i kväll i Kirsebergs kyrka.
Skall bli spännande att se om det kommer folk, och allt där omkring. Musikerna spelar i alla fall som gudar. Det känns tryggt att på den fronten är det helt lugnt.
Alexander leder orkestern jättebra. För mig är det bara att flyga med. Det är rena julafton att få höra det man skrivit. Sedan vet man aldrig om publiken är lika glad över presenterna. Anne Sophie Andersen som är solist i violinkonserten, vilken uruppförs ikväll tillsammans med saxkonserten, är den som skall ha den äran till hela evenemanget. Det var hon som lyckades snoka reda på att jag skrivit en konsert och sedan ledde det ena till det andra.

Dimma över Skåne

Ok, nu är det måndag. Och jag har blivit ett år äldre. Det firades stort med pizza och annat gott.

Den här veckan är lite speciell.
Till helgen kommer det att braka loss med musik jag skrivit ute i min röda och vita friggebod.
Till den som vill kan jag säga att konserten är den 9 november klockan 18 00 i Kirsebergs kyrka, Malmö.
Det blir uruppförande av min första fiolkonsert - solist är Anne Sophie Andersen.
Sedan kommer det att uruppföras en konsert för sopransaxofon och stråkar med Johnny Hedlund som solist, ända från det fagra Sunne. Konserten är skriven till honom. Samt en låt för el-cello, skriven till och spelad av Mattias Rodrick.
Plus en del annat
Dirigent är Alexender Einarsson, orkester är Malmö Kammarorkester och ContemporY Ensemble (CYE).

Gå ett halvt ögonsteg till höger och klicka på min hemsida så får du se affischen.
Nej, inte myspace-sidan, utan hemsidan:
www.matseden.se
Ok?

http://forening.c-y.se/com.php

Uppdaterad Världmusiklista

Uppdaterad världsmusiklista.



Tack för inkomna förslag



1. Grosse Fuge. Musik: L v Beethoven.
1. I Österled. Musik: trad. Musiker: S Ahbäck, M Marin, M Olofsson, S Rosenberg
1. Fillevaren. Musik: Trad. Musiker: Daniel Sandén Warg
1. Consert for Cello and Orchestra. Musik: W Lutoslavski
1. Hjort Anders. 3 CD. Bolag: Giga
1. All musik med Torleiv Björgum, Ånon Egeland med flera norska musiker.
1. Musik av Tan Dun
1. Nguyen Ngoc Khanh (www.myspace.com/khanhken)(tips från esbjörn:)
1. Outhouse Allstars
1. Vallkyrien Allstars
1. Beond Neon, hornkonsert av Olav Anton Thommessen
1. Jesus Christ Superstar
1. Sincrone av Luciano Berio
1. Väsen
1. Ralph Stanley
1. Il Giardino Armonico, speciellt tillsammans med Cecilia Bartoli

Till Strängnäs kommer man för att dö

Totalt oinspirerad försöker jag komma på något att skriva. Men verkligheten är för påtaglig, med valet i USA, allehanda övergrepp på folk över hela världen och bankkrisen så det känns rätt futtigt att sätta här och klaga.
Ett litet bidrag dock kommer här, tidigare publicerat i den eminenta skriften Värmlands Spelmansförbunds tidning.
Håll till godo:

Det var en gång för länge sedan. Jag var med min vän i Frankrike, träffade musiker, spelade och hade det livat. Så kom vi på en fest, en fransk motsvarighet till vårt midsommarfirande.
Det dukades upp och tuppen som sedan skulle eldas upp färdigställdes varsamt.
Den var c.a två meter hög i papp, helt täckt med små pappersbitar i alla de färger.
En småväxt man gick med sitt vinglas runt tuppen, klistrade lappar här och var allt medan folk vimlade förväntansfullt runt borden som snart skulle fyllas med allehanda läckerheter.
Så, mitt under maten kommer mannen fram till mig och min vän, småilsket tittande på oss och säger med hög röst.
”Vad är det ni dricker”?
”Vin”, svarade vi lite blygt eftersom han såg irriterad ut.
”Det där är inte vin”, säger han högt och ställer med en våldlig gest vår flaska åt sidan.
”Det här”, säger han uppfodrande, ”det är VIN”!!.
Han tog fram en flaska och ögonen mildrades, rösten mjuknade.
”Det här, det är vin. Det här, det är min luft, min doft, mitt land. Det här är min jord. C´est ma terre. Jag kommer från Cahors, det här är vin från Cahors. Och har man en gång druckit detta vin glömmer man det aldrig! Flaskan är er, släng den andra. Njut av mitt land. Jag är från Cahors i södra Frankrike”.
Han hade rätt. Jag glömmer det aldrig. Varje gång jag är och köper vin letar jag förgäves efter Cahorsviner. Visserligen har det danska hovet en gård därnere men hit upp till vår bistra del av världen kommer de sällan. Och tydligen i konkurrens med mer storsäljande sorter finns de sällan i sortimentet på flygplatser och liknande ställen.
Det är som om vissa hemligheter, smaker, och musik måste upplevas för att rätt kunna uppskattas.
Nyfikenheten kan ibland vara en irriterande bristvara. Eller okunnigheten om man så vill, som ibland lägger ett lock på vår förmåga att kunna se det vi förut inte anade. Vad visste vi om Cahors och dess jorddoftande viner.
Eller att ett äpple inte är ett äpple.
Åter i Frankrike, några år senare och nu i Paris och i arabkvarteren där vi hälsar på hos en fransk spelman. Min vän har just satt tänderna i ett äpple när en av våra franska kamrater kommer fram.
”Vad gör du”, frågar han upprört?
”Äter ett äpple”, svara min vän uppriktigt.
”Det där är inte ett äpple, var har du köpt det”?
”I snabbköpet där nere”,
”Har man en gång smakat ett äpple stoppar man inte sån skit i munnen, ge hit det genast”, säger han ilsket i det att han tar äpplet från min vän som med stora ögon ser hur han demonstrativt slänger det i en papperskorg.
”Jag är strax tillbaka”, säger han, tar sin kappa och går ut.
En stund senare kommer han tillbaka, nu med en liten brun papperspåse. Ur påsen stiger en underbar väldoft av färska äpplen. Han tar ut ett, granskar och pustar det. Ger det sedan till min vän och säger bestämt.
”Den som en gång ätit ett riktigt äpple glömmer det inte”.
Åter till nutid, jag står och pratar med en kollega som bott här länge men som kommer från en helt annan kust med Pampas bakom sig många gröna mil. Vi pratar om hur svårt det kan vara ibland, i synnerhet med dem som sitter med makten över våra liv.
Han berättar om hur han förgäves försökt sälja sin musik och många andra bra grupper till en kultursekreterare i en kommun här nere i syden.
”Jodå, visst”, har han fått till svar – ”fina saker. Men här är det ingen som intresserar sig för sånt. Här vill man ha lite fart och fest”.
Man kan fråga sig vad är det för fel. Råder här onyfikenhetens förbannelse?
Eller som en vän berättade när hon som nyutexaminerad musiker fick jobb och med sina drömmar och tankar gick upp till sin chef för att visa allt det man skulle kunna göra.
Efter hennes utläggning tittar hennes chef stilla på henne och säger:
”Kära vän. Du måste förstå en sak. Till Strängnäs kommer man för att dö”.
Konklusion: Säg det. Men bland allt det utbud av lånande fjädrar som omger oss måste man härda ut och aldrig ge upp. Vem vet, kanske det är du som nästa gång får ett vin från Cahors från en småberusad, högröd fransman som bara vill dig väl.

Rapport från USA

Så är man hemma igen. Efter en mycket kul turné med människorna på bilden, Tristan Clarridge, Bruce Molsky och Annbjörg Lien. Annbjörg hade skrivit musiken till det hela utom några låtar av mig och några ur Bruce's repertoar av oldtime musik from over there.
Det är många intryck som far runt i skallen. Första gången jag åkt genomt landet på riktigt. Inte bara från hotell till spelplats, från spelplats till flygdito.
Inte för att jag blivit klokare av det för att jag åkt på interstate 74. Man lär inte känna ett land på två veckor.
En sak som diskuterades var att folk måste ta sin rösträtt på allvar. Vi träffade en man i typ 50 års åldern (som en annan) som inte hade röstat på 15 år. Why?
Sedan har jag även pratat med många kompisar som allvarligt överväger att fly landet om inte Obama blir nästa president.
Klicka på rubriken så kommer du till Kennedy Perfomance Center, Millenium Stage. Välj filmen så får du se hur det kunde låta.

Haukeliseter

Skall snart ut på turné igen. Till staterna med Annbjörg Lien, Bruce Molsky och Tristan Clarridge. Blir säkert kul. Men det finaste ställe jag hittills spelat på är Haukeliseter. Bilden är från veckan efter midsommar 2005, frugan tog bilden en tidig morgon. Något att titta på när det blir för stressigt läge

flera strängar

Det kommer ofta folk fram efter konserterna och frågar varför jag har så många strängar på min fiol. Allmänbildningen är hög i landet, det måste man medge.
En fela har fyra strängar. I bästa fall. Och inte tio.
Men efter att Anders Rosén började sin förföriska introduktion av mångsträngsfiolen på mitten av sjuttiotalet har inte världen varit sig lik. För vissa.
Per Hardestam hjälpte mig och byggde om en gammal altfiol jag hade hemma. Jag hade vilda idéer om MÅNGA strängar, extra bassträngar utanför greppbrädan med mera. Men det blev fem spelsträngar och fem resonanssträngar. Mina vildare versioner tyckte han jag kunde bygga själv.
Tyvärr finns inte det instrumentet kvar, det blev till brasved efter att blivit överkört av ett tåg!
Tågtrauma - typ svettig, håll i fiolen när du står på stationen i Järvsö.
Instrumentet jag spelar på nu är byggt 1990 av Anders Norudde.
Men jag har inte helt släppt tanken på en basigare version av bordunfiolen. Det är bara lite mer pengar i kassan som skall till. Eller en sexsträngad sak vore kul.

Han stod utanför NK och gned på sin fiol.
Luggsliten jävel.
Sa att det var något av Vivaldi han spelade. Blivit arbetslös nu när Rhapsody in Rock symfoniorkester har tagit över all symfonisk verksamhet i landet.
Jag sa åt honom att ta ett riktigt arbete, slog plånboken hårt över strängarna så allt sprack i ett brustet ackord och gick nöjd därifrån.
Vid Dramaten stannade jag upp och såg hur vackert det hade blivit. De nya skyltarna i neon:
"Dramatens dröm - och upplevelsecentrum"
Det var så skönt att läsa hur den siste skådespelaren flytt över gränsen till Norge.
Vad skall man med teater till. Vi har ju Gladiatorerna, 24 - timmars porrvideo på storskärm i Kungsan och hela sveriges Stael von Holstein som både kulturminister och programledare i succén:
Miss hushåll
Dom som skall städa kan ju vara lite snygga också. Första pris är gratis inplantat med livstids garanti.
Jävligt skönt med muren dom byggt nu, ner mot Kungsan och vidare söderut.

-----------------------------

Vaknade med ett ryck.
Fan, vilken dröm.
Hemsk sak.
Tog en stund att hämta sig.


Mona, var är du???
Mona Sahlin!!!!!
Upp på barrikaderna nu.
Innan det är för sent.

Spelar på

Tjena

Nu har man fått det som alla hostiga höstar bär med sig. Förkylning, som i mitt fall brukar sätta sig så att jag förlorar rösten i en vecka eller så. Men vid konserten igår fick Jonas ta det ansvaret att vara den talande länken till publikum, vilket han gjorde med den äran.

Hundar skäller på gatan utanför.
Meningslöshetens TV strömmar som vanligt allt medan börserna dyker ner i botten av det gränslösa kapitalets gyttjegrop.
Höstlöven faller utan att bry sig.

Min världsmusiklista

Lyssnat på Klingan idag.
Igen.

Blivit lika besviken.
Igen.

Undrar hur programmet skulle låta om musiker fick göra urvalet?

Eller hur skulle alla dessa listor (typ världsmusiklistan med mera) se ut om musikerna gjorde dom.

Vad skall man med listor till?

Vad skall man med begreppet världsmusik till?

Vår del av världen tillhör ändå inte världen.

Det såg jag på ett skivomslag.

Det var för många år sedan, jag gick och letade efter plattor i en skivbutik. Det fanns sådant förr. Och så fick jag syn på en platta som hette nåt i stil med "ett axplock av världsmusik från europa".
Skivbolag typ Real World med han Peter Gabriel.
Eller nåt.

När jag gick i skolan tillhörde Norden den europeiska delen av planeten Jorden.
Men på baksidan av omslaget som jag stod och höll i, var kartan över Europa sådan, att kontinenten norrut tog slut vid Flensburg.

Norden var borta.

Skandinavien är alltid borta i de sammanhang där de radiojournalister som har blicken inriktad mot världsmusiken, tycks tappa fokus, och vi försvinner som spruckna såpbubblor i ingenting.

Eller så är det så att den musik vi gör här, vi Norrmän, Finnar, Svenskar och Danskar, helt enkelt är för dålig för att komma in i BBC's world music mix och listor av olika slag.

Men varför sitta här och klaga.
Man får väl göra en egen lista då.
Här kommer min lista för denna veckan eller månaden eller vad det nu blir. Nästa gång skall jag fråga grannen vad han vill skall var med.



1. Grosse Fuge. Musik: L v Beethoven.
1. I Österled. Musik: trad. Musiker: S Ahbäck, M Marin, M Olofsson, S Rosenberg
1. Fillevaren. Musik: Trad. Musiker: Daniel Sandén Warg
1. Consert for Cello and Orchestra. Musik: W Lutoslavski
1. Hjort Anders. 3 CD. Bolag: Giga
1. All musik med Torleiv Björgum, Ånon Egeland med flera norska musiker.
1. Musik av Tan Dun
1. Nguyen Ngoc Khanh (www.myspace.com/khanhken)(tips från esbjörn:)
1. Outhouse Allstars
1. Vallkyrien Allstars
1. Beond Neon, hornkonsert av Olav Anton Thommessen

Skriv gärna vad du vill ha på listan.

Flyga mellan grantopparna

Tjena

En sak till som varit inne i världens enda värmländska spelmanförbundstidning:

Alfred Magnusson, spelman från Mangskog, berättade en gång en historia om en man som kunde ta sig fram genom att svinga sig i trädtopparna. Han klättrade upp i ett träd, fick det i gungning och flög sedan som en trädekorre från träd till träd till han kom fram dit han skulle.
Det låter det.
Inte ens blanka skor hade han. Även om historien inte är sann (varför skulle den inte vara det?) så säger den en del om den skenbara enkelhetens bedräglighet i vilket det alltid ligger hårt arbete bakom.
Tillfredställelsen av att, i balanserad avspänning med fiolen under hakan, mejsla ut ett ornament i svår Bingsjömodell med därpå följande snygg kvartston som landningspunkt har för det mesta föregåtts av långa, ibland plågsamma övningstimmar.

En professor i juridik, jag har glömt vid vilket universitet, upptäckte till sin förvåning att hans studenter inte förstod honom. Han insåg att den digra utbildningen till trots hade de studerande en mager uppfattning om världen. Inte i förhållande till juridiken måhända, men till livet.
Det hela började med, vad jag minns, att han vid en föreläsning refererade till Kafka - "Det här är ett Kafka - liknande förlopp" - eller något i den stilen. Total tystnad, folk som skruvar sig i bänkarna.
Av detta följde att det, i tillägg till den tunga litteraturlistan, även tillfogades verk av författare som Kafka, Marquez, Dostojevskij, Tolstoj med flera.
"Juridiken handlar om lagar och system, författare skriver om människor och livet", var professorns svar till studenterna varför de skulle läsa skönlitteratur.

Jag möter det lite då och då, dessa tecken på hur bekvämligheten äter sig in på tillvaron och gör oss allt magrare i själ och tanke.
Nu senast träffade jag en man i Göteborg som i sitt yrkesliv varit verksam inom universitet. Hans ämne var knutet till naturvetenskapen och han var allvarligt bekymrad för återväxten.
Förkunskaperna i ämnen som matematik är för tunna, menade han. Det är märkligt med tanke på hur vi är alltmer omgivna av tekniska system. Problemet är att det är få som orkar med det tunga arbetet att lära sig grunderna, gå vidare och jobba hårt.
Alla vill bli idoler på en natt. Men även i sagans värld låg det tusen nätter bakom den tusenförsta.

I boken "Einsteins drömmar" ger författaren (som jag även här har glömt namnet på, och boken hittade jag inte) i olika drömscener bilder av hur man kan tolka relativitetsteorin.
(Här kan jag säga att jag inte är en naturvetare utan hopplös dyskalkyliker).
Det är världar som är snarlika vår egen men där förhållandet mellan de olika naturlagarna inte är detsamma som hos oss. I en av världarna är det så att tiden inte är konstant utan variabel i förhållande till gravitationen. Vid jordytan går tiden med en viss hastighet men flyttar man sig längre upp från jorden går den långsammare. Vid flera kilometers höjd (detta är en drömbild) går tiden mycket långsammare och de som har glädjen av att bo där kan glatt räkna med ett betydligt längre liv än de stackare som knatar omkring på gatorna långt därnere. Problemet är bara att även om de jordboende längtar efter ett liv upp i höjderna med flera år i pluskanten så har de människor som bor där inte så mycket tid att njuta av sin långsammare tidsaxel.
Det är oerhört dyrt att få lägenheter och arbete däruppe, man måste jobba hårt och många dör i förtid av stress.
Så summan av kardemumman är att alla har ett relativt lika långt liv vare sig man bor på gatan eller uppe i luften.
Men allt behöver inte vara så dystert. Det gäller att hitta någon slags balans så att man kan åka rätt mellan trädtopparna. Allt hänger samman, och Malte Lindeman, Valfrid Lindemans son - är inte en maträtt.

Paris Hilton och Hjort Anders

Senaste nytt!

Paris Hilton skall göra en remix på Hjort Anders Hjortingens polska med video och allt.
??
Bara ljug. Men det är viss skillnad på vilka nyheter som kommer över rampen.

En god vän sa: "Varför är ni så tysta och snälla - ni folkmusiker"?
Så berättade han om tiden före han fick upp ögonen för folkmusiken och vad som hände sedan.
Man skulle kunna säga att tiden före inskränkte sig till kunskapen om folkmusiken till något som spelades av en skrapig fiol till några som i lustiga kläder halkade omkring på en blöt gräsmatta vid midsommartid. Knappats värt att lägga på minnet.

Så hände något, via en nära vän tog han steget in till polskor, valser och hallingar.
-" Det var som att stiga in genom skåpet i sagan om Narnia. Man kom in i en helt annan värld. Helt fantastiskt. Varför fick jag inte veta det tidigare?"

Varför tar jag upp det här?
En anledning är just det att vi är så osynliga, vi liksom vissångarna, barockspelarna, nutidamusikmusikanterna och många andra i de genrer som ligger i musikmedias dikesren.

Men det finns ljus i tunneln. Ett är myspace. Om man går förbi de första anslagstavlorna som främst är ägnat åt den kommersiella musiken hittar man berg av guld från hela världen. Senast var det Mutinda - en musiker från Kenya som på något vis hittat fram till min myspace-sida.

Då blir man glad och Paris H och hennes gäng kan sitta kvar i sina limosiner. Det ger jag fan.


Mutindas myspace:

MySpace.com - Mutinda - - Afro-beat / Fusion / Acoustic...

Kolla länken

http://www.svd.se/kulturnoje/musik/artikel_1701621.svd

Maestro Oskar Andersson med elev. Foto Eva Ljungberg

Vilken självbild gäller

Idag ramlade det nya numret av musiktidningen OPUS i brevlådan.
Snygg sak, påkostad och känns tung i handen. Läsvärd, det menar jag. Och jag tänker på hur självklarheten lyser kring produktionen OPUS.
Jämfört med folkmusikens motsvarighet (?) Spelmannen är det som att jämföra en sportbil med en höskrinda.
När skall folkmusikerna ta sig på allvar? Jämför Spelmannen med den norska motsvarigheten Spelemannsbladet, en himmelsvid skillnad i kvaliteten. 10 - 0 till Norge. Vad beror det på?
Jag tror jag vet men lämnar det öppet för egna reflektioner.

Lira finns förstås att tillgå och är bra på många sätt.

Jag undrar om det som sagt inte har något att göra med självbilden. Eller vad vi tror är vår självbild.
Läs OPUS och gör följande tankeexperiment: byt ut Esa Pekka mot Ellika Frisell, Daniel Barenboim mot Jean Francois Vrod, Rolf Martinsson mot Sten Källman. Vad händer då?
Är det å andra sidan så att man i den klassiska genren bygger vidare på myten om geniet där framme på scenen och att man i folkmusiken lyckats med att alla är lika värda. Ingen sticker ut, inget intressant kommer fram. Allt rörs ner i en grå massa.Är vi tillbaka till det som Herder menade, att folkmusiken är sprungen ur den anonyma massan.
Inga toppar, inga bottnar.
Ingen utveckling.
Nu blir det kaffe.
Blåsträning

Snart ut på vägarna

Antingen är det inget eller så rullar det småsten runt huvudet för fullt.
Här har man gått hela sommaren och fixat med det som bör göras hemma. Inga spelningar, bara lugn och ro. Nu är det slut med det för en stund. Men för den som vill så går det bra och lyssna på gôbbera i Groupa.
Vi kommer till Arvika den 17/9 - Ingesund, sedan 19/9 på Allégården i Götet och avslutning på Fasching i Stockholm den 20/9.
Det ser inte mycket ut kanske, men jag hinner knappt hem och byta skjorta. Sen blir det USA i två veckor med Annbjörg Lien, Bruce Molsky och Tristan Clarridge.
Efter det, byta tvätt, snyta barn och pussa fru.

Då blir det Stockholmen igen och in i Stallet den 8/10 med Crane dance trio. Det är Jonas Simonson, Mattias Perez åsse je. Sen Kulturnatta i Götet - käcka å fina - den 10/10. Vi kommer till Linköpings folkmusikfestival också - till helga den 11/10.
(Det stod något i programbladet till denna festival att jag skulle ha uppfunnit bordunfiolen. Men det är inte sant. Är det någon som skall ha den äran så är det Anders Rosén. Tycker i alla fall jag.)
Sen skall jag hem och ta hand om trött fru och söte onger.
Tja

Radio i USA

Hej där.
Har en gammal kompis i USA som sitter en dag i veckan och sänder ut musik från vårt skandinaviska hörn.
Kolla in:
Länk
www.kfai.org

Go to the programs list, select "Scandinavian Cultural Hour" and find the archived broadcast from 3 sept -08.

Blogg nr 1

Hej och välkomna till min blogg.
Jag kommer att skriva om diverse fenomen som på något sätt har anknytning till mitt arbete som folkmusiker.

Däribland mina krönikor som jag skriver till Värmlands spelmansförbunds tidning.
Och lite annat smått och gott.

Här kommer en krönika från december 2007. Håll till godo

MVH

Blåsträng

Vissa dagar går allt i grått. Barnen bråkar om allt, ständigt fel sida om lyckans tärning. Högljudda röster som skriker ut förbannelser där besvikelsens tema går runt i ständiga variationer.

Det är inte alltid så lätt att vara sjysst diplomat som förälder när tröttheten efter diverse turnéer sitter fast i ryggen.

Men varför sitta här och klaga.

Ser på CNN i en liten paus på hotellet i Riga att det är rätt körigt i Pakistan. Och jag slipper visa upp fem kilo identitetspapper för att komma till jobbet varje dag bara för att jag bor om fel sida checkpointen i Västbanken.

Så vad har jag att gnälla över.

Snart kommer tillvaron att bäddas in i snömjöliga julsånger där vi skall köpa allt det lull-lull julen tycks kräva.

Då blir det fest igen.

För länge sedan, när jag som liten pojk bodde i Karlstad, tog jag ibland cykeln och stack iväg till höghusen i Våxnäs. Jag parkerade cykeln, sprang upp två eller tre trappor, stegen ekade dovt i hallen.

Där luktade det svagt av olika familjers middagar blandat med klorin.

Ringde på dörren dit jag skulle. Väntade en stund, hörde hur det rörde sig bakom dörren på andra sidan. Alltid samma ängsliga röst till en början.

- Vem är det? hördes det från den halvöppna dörren.

- Det är jag, sa jag.

- Jaså, är det du, kom svaret och rösten var stadigare nu, man kunde tydligt höra den lite sävliga jämtska dialekten.

Så fick jag komma in till spelmannen Rune Åsell.

Det är så länge sedan nu, men jag minns att jag var där och hälsade på lite av och till. Mestadels utan något mer ärende än att spela lite och kanske få pröva eller höra på Runes ständigt nya objekt, hans nyinförskaffade violiiner.

Han sa så, violiiner -- aldrig fiol eller fela. Violiiner samlade han på.

- `Ör, ´ör, vilken ton, ställ dig i köket så sätter jag mig i vardagsrummet.

Så stod jag där i köket och spelade på en violiin i mångatusenkronorsklassen, Rune satt i gungstolen i det lite lätt övermöblerade typiska 70-tals vardagsrummet och kommenterade klangen.

-`Ör, ´ör.

Ibland spelade vi tillsammans, jag hade med min egen fiol. Lite stämspel eller komp till olika låtar som Rune gillade att spela. En gång spelade han en jazzlåt, typ svingmodell.

- Jag har spelat allt möjligt vet du, jag kan jazz också, sa han.

Sen fick jag kaffe, kokkaffe med en nätt och jämt skönjbar styrka och kaka.

Så cyklade jag hem igen.

Nu finns inte Rune längre men hans stiliga och lätta spel minns jag tydligt, likaså hans ständiga klagan om sin hälsa innan han fick fiolen under hakan.

Alltid något gott att tänka på så här en kväll i november innan barnen har kommit till ro.